Dille, smaklöshet och intriger
Det är vanskligt att ta upp ämnet Svenska akademien där saker händer dagligen. Särskilt om man ska skriva i förväg, vilket är det vanliga med tidningstexter.
Jag föreslog tidigare att akademien borde tåga till Tegelbacken för att göra upp. Verbala basebollträn i all ära men detta hade varit rakare och ärligare.
Det talas om att ändra i stadgarna, till exempel att det inte längre ska vara något krav att en majoritet av ledamöterna måste vara förlegade farbröder.
”Flickan kommer tillbaka” som Erik Lönnroth (stol 10) sa när Kerstin Ekman anmälde sitt utträde.
Problemet med att inte kunna avgå kan lösas med att straffa ut sig. 1881 fick Henning Hamilton avgå efter att ha förfalskat en växel.
NU SKA INGEN tro att osämja och speglosor är något nytt för denna akademi. En intressant inblick ger författaren Lars Gyllensten (stol 14, ständig sekreterare 1966-1989) i sin bok Minnen, bara minnen från år 2000.
Här avslöjas att Artur Lundkvist hotade avgå om Astrid Lindgren valdes in, att Gyllenstens föregångare som sekreterare, Karl Ragnar Gierow, periodvis tycktes leva på whiskey och cigarrer och att Lars Forssell var en insmickrande pajas.
Men mest hudflänger Gyllensten den som efterträdde honom som sekreterare, Sture Allén – ”prestigelysten myglare” presenteras han som i personregistret.
Om man läser vad Gyllensten skriver om Allén kan man tro att den senare var den näst sämste ständige sekreteraren sedan 1786 (efter Horace Engdahl).
När Gyllensten valdes in 1966 hyste de flesta ledamöterna viss distans till Akademien, ”en sympatisk raljans, glimt i ögat kring ceremonierna”. Den framträdde som en församling av spirituella, lärda och kreativa gentlemän som gav uppskattning stöd och vänskap.
MEN SÅ KOM Sture Allén: ”Över huvud taget har Allén visat en styv talang för att förse sig ekonomiskt. Vid sitt inträde i Akademien begärde han ersättning från Akademien, dagtraktamente – en småsnålhet som mig veterligen ingen annan har utvecklat.”
Vid ett vänbesök hos den franska akademien höll Allén ett tal på engelska. ”Som att svära i kyrkan”.
Vidare (alltså enligt Gyllensten): Allén utgav Svensk ordbok med antisemitiska fraser och grova sakfel. ”Det överraskade mig att en språkman med Alléns status och pretentioner kunde ta ansvar för ett sånt fuskverk.”
EN STOR STRID uppstod kring planerna på att sälja fastigheten med Gyllene Freden. Gyllensten var för men en grupp var häftigt emot. ”Diskussionerna i Akademien var mycket arroganta och obehagliga”, skriver Gyllensten.
”Inom Akademien stödde Allén till en början räntmästarens och mitt förslag om försäljning. Men när det framgick att jag omsider skulle frånträda sekreterarskapet i Akademien svängde han över till majoriteten av motståndare.” De slöt leden samman.
Som ständig sekreterare införde Allén en ny titel till sin assistent: ”handsekreterare”. Gyllensten slog upp ordet i Alléns egen ordlista och där stod att det var en privatsekreterare till exempelvis en kung.
KONFLIKTERNA inom akademien på 80-talet var fyllda av intrigans, grötmyndigt maktspråk och oredliga manipulationer, enligt Gyllensten.
Akademiens status hade betänkligt deklinerat, främst på grundval av sekreteraren Alléns blamanta ageranden. Han var ”expert på vilseledande manövrer”.
Redan året innan Rushdieaffären hade Lars Gyllensten trappat ner sin medverkan i Akademiens arbete. 1989 avgick han helt och hållet.
Och, i skrivande stund, är de bara elva. Vad gör den decimerade styrkan nu på sina torsdagsmöten, sjunger We shall overcome?
Tallyho!