GP:s Jan Andersson gillar I’m Kingfishers nya album, välkomnar Sibille Attar tillbaka och återupptäcker en idol från 90-talet.

De små gesternas mästare

Han är ingen artist med yviga rörelser,

Thomas Jonsson, däremot något av de små gesternas mästare. Likt en tidig Bon Iver är hans sånger avskalade in på benen. Även när musiken på hans nya album Transit pyntas med stråkar, orgel, percussion eller av Martin Hederos känsliga pianospel är det så naket att man nästan rodnar, samtidigt som Thomas Jonsson röst och akustiska gitarr hela tiden står i centrum. Jag älskar refränger men Tomas Jonsson anser uppenbarligen att de är överreklamerade för att inte säga helt onödiga. För en gångs skull håller jag med.

Lyckad återkomst

Det var inte i går Sibille Attar släppte musik, det var rent av fem år sedan sist. Efter hyllade debutplattan Sleepyhead, en grammisnominering och intensivt turnerande valde hon att dra sig tillbaka. Nu är 36-åringen tillbaka med ny musik. Tre singlar är redan släppta – Run, I don’t have to och Paloma – och på ep:n Paloma’s hand som kommer nästa vecka finns tre låtar till. Snyggt, känsligt och mycket välkommet!

Jobbat på i det dolda

Hösten 1990 lyssnade jag som en besatt på Michael McDermotts debut-album 620 W. Surf. Sedan plötsligt en dag tröttnade jag på hans hockeyfrilla, gick vidare och trodde faktiskt att McDermott hade lagt av. Men det visar sig att sångaren från Chicago har fortsatt göra musik, släppt ett tiotal plattor och nu är tillbaka med ett singer/songwriter-album som inte är dumt alls. Rösten påminner fortfarande om Bruce Springsteen och en låt som Gotta go to work ekar så mycket av Ry Cooder att jag nog får plocka fram den där debutvinylen igen.