Avicii gjorde musik för fest och eufori

Ide sista bilderna i den omskakande dokumentären Avicii: True stories sitter Tim Bergling ensam på en paradisstrand och låter blicken vila mot horisonten där himmel möter hav. Han har bestämt sig för att kliva av och sluta med turnerandet. Han vill bli hel igen, få det rusande hjärtat att bromsa in till harmoni och vila.

Han hade stått på toppen av världen, rasat genom ett antal helveten och nu hade han ju allt det andra framför sig. Det som vi andra, vanliga, kallar livet. Vänner, vardag, familj, kanske barn. Han gillade hundar.

OCH NU ÄR Tim Bergling borta. Nyheten kom som nyheter gör numera. Som ett av alla dagliga pling i telefonen. Ett av hundra vardagsuppdateringar. Men det här fick ögonblicket att frysa och magen att dra ihop sig till kramp. Inte nu. Inte Avicii. Inte Tim Bergling. Han var bara 28 år. Fan.

Så ung och ändå hade han hunnit ändra förutsättningarna för popmusiken. Avicii var en del av den revolution som vred elgitarrerna ur händerna på rockgenerationen och tog deras plats på de allra största arenorna. Nej, han var inte bara en del av revolutionen. Tillsammans med Swedish house mafia gick Avicii längst fram.

AVICII FICK MYCKET skit också. Som alla får som förändrar. Kritikerna fattade inte, såg honom inte som en ”riktig” musiker. Det var han naturligtvis. Hör bara hur legendaren Nile Rodgers hyllar honom i dokumentären. Se glädjen hos Coldplaystjärnan Chris Martin när han får ta plats i sångbåset för att samarbeta med svensken.

Tim ”Avicii” älskade melodier, han var fantastiskt flyhänt när det gällde att bygga låtar och han hade en otrolig förmåga att skriva hits. Med sina album True och Stories fick han också erkännandet att hans musik platsade i pophistorien.

JUST NU KÄNNS det där väldigt viktigt att säga. Att Avicii var en av våra allra största. Att han var en fin musiker, en engagerad och begåvad låtskrivare. Samtidigt känns det just nu alldeles klanglöst. Aviciis musik var ju byggd för eufori och fest. Den var gjord för ljumma försommarkväll och en studsande, dansade publik med livet fullt av både nuet och framtiden.

När det här skrivs vet jag inte mycket av vad som egentligen har hänt. Det finns spekulationer och rykten och antaganden. Men allt jag kan se framför mig just nu är den där unge mannen på paradisstranden. Och mörkret som tagit honom.

Just nu känns det ärligt talat bara skit.

MEN SÅ SMÅNINGOM kommer vi kunna se glädjen Avicii gav oss. Och när vi samlas på Summerburst om några veckor och de låter sin pyro smälla och spraka runt hela Ullevi, då kommer varenda hand i luften, varenda tår som faller och varje gnista som bränner mot himlarna vara för dig, Tim Bergling.

Just nu känns det ärligt talat bara skit. Men så småningom kommer vi kunna se glädjen Avicii gav oss.