Kristian Wedel
”När jag går i dessa göteborgska kvarter får jag en stark känsla av att jag aldrig möter några normala människor.”
För exakt fem dagar sedan hade jag ett ärende upp på Kvarnberget. Det är förresten självklart att jag hade ett ärende: ingen råkar strosa eller flanera uppför Kvarnbergsgatan. De göteborgska bergen är karaktärsdanande. Ingen befinner sig på Kvarnberget eller Otterhällan eller Skansberget eller på Nordhemsgatans klippor av misstag. Här syns män och kvinnor med ett mål.
Ingen går fel till Nordhemsskolan.
Detta skapar något som kan betecknas som existentiell stadga. Var mänska på sin sin plats. När kan man annars säga det?
Det är mödosamt att gå upp på bergen och varje individuell närvaro är följaktligen laddad med betydelse.
PÅ DESSA GÖTEBORGSKA berg finns gåtfulla näringsidare med vaga och förbryllande funktioner, präglade av en lätt eftersläpning i tiden. Man kan kika in ett dammigt fönster med gamla dammsugare eller färgblekta planscher på Jotunburkar eller helt enkelt bara små handtextade skyltar som fästs i en brun dörr med kopparnubb. Denna dörr befinner sig i sin tur på en gård där en gubbe sitter i en korgstol och läser ett två år gammalt nummer av ÖstgötaCorrespondenten.
Så öppnas en grön källardörr och ut kommer en kvinna med en bredbrättad gul hatt och en iller i koppel.
Sedan går man fram och läser den där skylten som sitter fast med kopparnubb. Och man förväntar sig att det ska stå Himalayas
holistiska institut eller Jultomten. Men det står bara T Svensson, vilket naturligtvis är ännu mer fantastiskt. Ingen skylt kan lämna fältet öppet för fler möjligheter än T Svensson på gult papper med kopparnubbb.
Vad som helst kan hända.
NÄR JAG HAR ärenden på dessa berg får jag en stark känsla av att jag aldrig möter några normala människor. Möjligen finns de, sneglande bakom persiennerna, för jag gör mig inga illusioner om att jag inte skulle vara iakttagen.
Jag gick alltså upp på Kvarnbergsgatan i fredags, en timme efter lunch, när jag egentligen borde ha återvänt till arbetet, och det var rofyllt. Solen sken. Bruset från staden trängde dämpat upp. Själva ljudet fjärranfrån blev en förstärkning av tystnaden.
Det är alltså alldeles onödigt att åka till Säffle eller Rio de Janeiro. Man behöver inte ens åka till Lönsboda. De främmande världarna finns på bergen i Göteborg. Jag har träffat vuxna göteborgare som befinner sig högt upp i medelåldern och förbluffade betraktar ett flygfoto av Göteborg och undrar vad det är för stort runt hus på Otterhällan. De har aldrig haft ärende till Otterhällan.
Jag har aldrig träffat någon som händelsevis under en hel livstid har råkat missa Södra Larmgatan eller Kristinelundsgatan eller Storgatan. Viktor Rydbergsgatan, åtminstone dess övre delar, är ett gränsfall. Dit kommer man inte gärna av misstag, men de flesta har åkt där med buss eller bil.
Ingen bilist tar vägen över Kvarnberget eller Otterhällan eller Skansberget.
PÅ KVARNBERGSGATAN stod jag en stund i fredags och lyssnade på Göteborgs bästa ljud. Jag vet inget bättre sätt att beskriva det än att det är klistrigt. Gatstenen har på något sätt kilats in på tvären för att skapa bättre fäste och bilarna hackar och suger sig fast på sin väg uppåt.
Jag har hört ett liknande klisterartat ljud i gatubeläggningen just utanför presidentpalatset i Helsingfors, men det var inte lika pregnant som Kvarnbergsljudet.
Efter en stund landade en enorm havstrut på trottoaren. Den gick mycket långsamt på spinkiga ben som om den hade ont i fötterna och den klev försiktigt ut i gatan. Den var mänskligare än de flesta människor. Den stannade mitt i gatan och tittade på mig med en blick som var så djupt förebrående jag bara väntade på att den skulle försöka värva mig som medlem till Oxfam.
Jag sökte förresten en frisersalong, men fann ingen. Jag tror att jag är den förste på åratal som varit på Kvarnberget i onödan.
JAG SÅG OCKSÅ två män som mycket målmedvetet gick in genom en port och snart kom ut med en flaska fruktvin. De hade mål och mening med sin färd. De ställde sig i solen och tände cigarretter till varandra och halsade fruktvinet på 45 sekunder. Och en helikopter passerade över våra huvuden och det var vår.