Dammig satir om Sossesverige

Journalisten och krönikören Lena Anderssons nya roman Sveas son är en satirisk uppgörelse med Sossesverige. Mats Kolmisoppi undrar om han läst en beställningsverk från SAF 1990 som glömts kvar i byrålådan.

Polaris

Hallå där DDR-Sverige – sociala ingenjörers mytologiska heimat – det var inte igår!

Det var länge sen vi hörde om dina övergrepp och politruker, din stelbenta byråkrati och dina statliga monopol.

Du skövlade stadskärnor och utplånade historien med hjälp av betongblock i räta raka linjer. Du tryckte ner de studiebegåvade. Du hatade allt som var natur i människan. Du föredrog halvfabrikat framför äkta vara och krävde millimeterrättvisa för kollektivet istället för att ge individen utrymme att växa.

Hur står det till nuförtiden? Jaså, du förlorade slaget för över trettio år sen? Du hamnade på gatan? Du försvann som ideal och ersattes av New Public Management, valfrihet och vurmande för kreativa klasser i storstäder? ÄNDÅ ÄR DET du som i Lena Anderssons nya roman får klä skott för det mesta som är fel här i landet.

Sveas son är, som kanske redan har framgått, en satirisk uppgörelse med 1900-talets Sossesverige.

I berättelsens brännpunkt står den alldaglige Ragnar Johansson, årsbarn med socialdemokratins maktövertagande 1932, ”en man utan sprickor men med en stor klyvnad, på så sätt helt lik samhället han befolkade och formade”, som det heter.

Ragnar är alltså inte så mycket en människa av kött och blod som en allegorisk figur som förkroppsligar det rigida och individhatande folkhemmet. En bärare av idéer vars mål det är att aldrig bli en utstickande spik, för sådana ska med kraft hamras in i samhällsbygget.

Trots att han visar sig ha fallenhet för just snickeri, bestämmer han sig med gesällbrevet i näven för att bli slöjdlärare istället för att förhäva sig på hantverkarmarknaden.

Han är en spik utan huvud, om ni förlåter den blandade metaforen.

Men framförallt är han en man som dyrkar staten med hela sitt väsen. Endast den förmår skydda människan mot ”lidelse och lojhet”, egenskaper som hotar ordningen i världens bästa land. MED PROGRAMMATISK TYDLIGHET skriver Lena Andersson fram sin Candide-pastisch. Hon sätter Voltaire på axeln och drar ut i korståg mot det som skulle kunna kallas för socialdemokratisk obskurantism, den som har sin logiska slutstation i tron på idrottens frigörande potential. Bara på idrottens utjämnande arena tillåts individuella prestationer i folkhemmet. Därför drillar Ragnar sin dotter hårt i längdskidspåret, trots att hon hellre vill läsa Gyllensten, Kafka och Sartre. Obegripliga författare som Ragnar misstror nästan lika mycket som uppslagsverk, eftersom de med sina lösryckta fakta utmanar den eviga logiken och rationaliteten.

Ni ser ju, hon håller inte tillbaka. SOM EN AV Sveriges mest hårdföra religionskritiker tycks Lena Andersson vilja framhålla att kyrkans makt under 1900-talet ersattes av ett politiskt prästerskap som med Socialstyrelsens dekret invaggade medborgarna i föreställningen att roten till det onda stavades fri företagsamhet, konkurrens och som sagt – och lite förvånande – litterär bildning.

Det är i ljuset av det som man ska förstå Ragnars blinda tro på staten som en avbild av förnuftet. Det är rationaliteten som religion Lena Andersson vill punktera. Men hon gör det på ett stelt och nästintill religiöst vis. Vilket så klart utgör den enorma paradox som breder ut sig mellan dessa pärmar.

Förnuftet är det högsta. Men det ska vara rätt sorts förnuft.

Om syftet med romanen är att lyfta upp individen ur landets kollektivistiska kökkenmödding, är det anmärkningsvärt hur hårt hållen Ragnar är av sin författare.

PÅ SIN PILGRIMSVANDRING mot samhällets sanna upplysning plockar Lena Andersson i sin romankorg ner stapelvarorna i folkhemsbutiken: här finns byggandet av miljonprogram, ett föreningsliv styrt av obligatorium och regelrytteri, Palmemord, amerikasläkt på besök hos moder Svea och så det som utgör egentlig slutpunkt i Ragnar Johanssons historia, om än inte bokens: Berlinmurens fall.

Han som haft det lättare att identifiera sig med ”gränsvakten än rebellen” blir nu i ett slag en ”onödig människa”.

Folkhemmet som gränsvakt? Verkligen?

Om syftet med romanen är att lyfta upp individen ur landets