Bergmans liv ska visas i Cannes
Jane Magnussons dokumentär om Bergman, Ett år, ett liv, kommer att visas i Cannes. Den franska filmfestivalen hedrar sin svenske favoritregissör – den ende genom tiderna som har belönats med Guldpalmernas guldpalm.
– Jag är jätteglad att dokumentären kommit med, något jag dessutom fick veta på min femtioårsdag. Min första tanke var att det var ett skämt, säger regissören som i maj gästar filmfestivalen i Cannes för första gången. En festival där Bergman själv var flitig gäst och 1998 också belönades med hederspriset Guldpalmernas guldpalm.
Jane Magnussons dokumentär Ett år, ett liv har valts ut att visas i sektionen Cannes Classics, tillsammans med tyska filmveteranen Margareta von Trottas nya film Searching for Ingmar Bergman samt en nyrestaurerad version av Det sjunde inseglet.
Filmen Ett år, ett liv utgår från Ingmar Bergmans arbete 1957, ett synnerligen kreativt år för regissören.
– Han var extremt produktiv då. Han spelade in två filmer, förutom Det sjunde inseglet även Smultronstället som han skrev manus till när han låg inlagd på Sophiahemmet för att vila upp sig. Sedan satte han också upp två föreställningar på Malmö stadsteater: Peer Gynt och Misantropen, gjorde en tv-film och radioteater. Plus att han var gift, hade ett förhållande med Bibi Andersson och totalt sex barn, säger Jane Magnusson. HON BESTÄMDE SIG för att intervjua en rad personer: skådespelare, ljudtekniker, scriptor, producenter, regiassistenter med flera, som kunde berätta om Ingmar Bergmans arbetstempo, och om hur han var som person och som regissör.
– Jag ville försöka förstå hur det ens var möjligt att vara så produktiv.
Vad har du dragit för slutsatser om det?
– Hans liv var väldigt uppstyrt, han tillvaratog varenda sekund och låg inte på sofflocket. Istället var han extremt disciplinerad – och krävde det samma av alla andra.
Dokumentären Ett år, ett liv får svensk biopremiär 14 juli, på Ingmar Bergmans födelsedag. SENARE I HÖST är Jane Magnusson också aktuell med en tv-serie i fyra delar om Bergman:
– Även den börjar 1957, för att sedan skildra hans barndom och uppväxt i del två. Del tre, Bergmania, kretsar kring hur extremt stor Bergman var, helt galet världsberömd och fantastisk som regissör. Al Pacino kunde flyga till Sverige för att se hans uppsättningar. Sista delen koncentrerar sig på hur mycket makt Bergman fick i Sverige på 1990-talet, och inflytande över den svenska kulturen. JANE MAGNUSSON HAR tidigare gjort filmer som Allt flyter (2008) och Ebbe the movie (2009).
2012 gjorde hon tillsammans med Hynek Pallas serien Bergmans video för SVT. En serie där kända regissörer gästade Bergmans videotek på Fårö.
– Jag tycker att Ingmar Bergman är den mest intressante svensken genom tiderna, förklarar hon.
Göteborgs filmfestival visade i våras också och hennes och Liv Strömquists satiriska kortfilm Fettknölen, som fokuserar på Bergmans mindre smickrande sidor. Regissörens ansiktsvårta får där agera hans samvetes röst.
Är du färdig med Bergman nu eller kommer det mer?
– Just nu håller jag på med någonting helt annat: en film om Madeline Stuart, världens första och enda fotomodell med Downs syndrom. Vi träffades på New York fashionweek, och sedan dess har jag följt henne från och till under tre års tid.