Tantcykelturen

Det här är vår nya cykel, sa Coco. Möt Strecket. – Ingen tantcykel precis, sa Beata.

– Finns här några tanter?

– Den är snabb eller hur, sa Asta.

– Går som ett skållat troll, sa Coco.

– Du måste ha hjälm, sa Beata.

– Hatar hjälm, sa Coco. Jag fattar inte hur man kan göra någonting så fult.

– Men den här är ju rolig, blå och gigantisk.

– Och inköpt på nätet. Går ju inte att ha i verkliga livet.

– Så du måste köpa en ny? – Vilken dag som helst. – Sen fattas bara spandexbyxor och fartränder, sa Asta.

– Här fattas massor, sa Coco. Har ni googlat på cykeltillbehör?

– Finns det mycket? Beata lyste upp.

– Allt från Orla Kiely till svindyra sadelväskor i läder i engelsk design. Korgar. Tutor i form av krokodiler. Roliga sadelskydd. Regnskydd. Kylväskor. Pumpar, Och en massa fula hjälmar.

– Men du kan väl inte spöka ut den här cykeln med krokodiler och skojsigheter?

Coco tittade på den sparsmakade grå cykeln.

– Nej, det får kanske bli en pakethållare. En svart.

– Och möjligtvis en stramt designad väska till det. Svart. – Svart hjälm. – Svart hjälm, precis. Och en minimalistisk ringklocka. – Svart.

– Sen är du redo att slå världen med häpnad.

– Eller mig själv gul och blå.

– Akta dig för spårvagnsspåren, sa Asta.

– Och andra cyklister. Speciellt de med fartränder och aerodynamiska hjälmar.

– Men damerna i kappa på Skeppshult är också lömska.

– Det får bli tidiga söndagsturer till att börja med, sa Coco och klappade på Strecket.