Anders Nilsson

Som tidigare meddelats har ombudsmannen, publicisten och samhällsdebattören Anders Nilsson avlidit. Han blev 65 år.

Vi har skäl att minnas Anders inte bara som den engagerade socialdemokratiske författaren och idédebattören, utan också som en person som gjort Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet stora tjänster. Bland annat var Anders inbjuden föreläsare vid en uppskattad offentlig hearing med anledning av hans och Örjan Nyströms bok ”Flyktingkrisen och den svenska modellen” (2016). Där ställer författarna frågan: Finns det en flyktingkris? De konstaterar att stor invandring historiskt alltid haft positiva effekter; det svenska samhället är robust, det kan klara de akuta påfrestningarna väl, vi kommer att ha stor nytta av inflödet av personer i arbetsför ålder. Det är en väldokumenterad och övertygande argumentation med fortsatt stor aktualitet.

Anders var en sant intellektuell person, en utomordentlig föreläsare, påläst, kvicktänkt, stundom med en ironisk glimt i ögat: ”I Sovjetunionen var det sekreteraren som hade makten, hos oss är det kassören”. Han var intensivt verksam in i det sista, bland annat med att skriva klart sin idéroman ”Den fria illviljan” från mellankrigstiden; den hann tyvärr inte komma från trycket innan han dog, men finns nu utgiven.

I en av de sista kontakterna vi hade med Anders säger han: ”En kontaktgrupp mellan universitetet och LO är något som ligger mig varmt om hjärtat. Det kan bli en mycket fruktbar plattform för förmedling av olika typer av kunskap i båda riktningar samt även samverkan mellan akademi och arbetsliv för utveckling av ny kunskap inom en lång rad områden.”

Att utveckla samarbetet mellan den fackliga rörelsen och akademin är att hedra Anders Nilssons minne.

För många kolleger vid Samhällsvetenskapliga fakulteten, Göteborgs universitet: Jan Holmer, Tommy Isidorsson, Roland Kadefors, Bernt Schiller och Birger Simonson