Krig om knarket i Nesbøs Macbeth
När den världsberömde författaren Jo Nesbø tar sig an Shakespeares klassiska drama flyttas handlingen till 1970-talet. Ragnar Strömberg läser en ibland onödigt våldsam men utsökt driven nytolkning.
ROMAN JO NESBØ Macbeth
Översättning: Per Olaisen Wahlström och Widstrand
I morgon och i morgon och i morgon!
Så kryper det så sakta dag från dag
Till sista stafvelsen af livets bok;
Och hvarje gårdag har lyst fram en narr
Till dunkel graf. Ut, ut du korta ljus! En skugga blott, som går och går, är Lifvet; en stackars skådespelare, som larmar Och gör sig till, en timmas tid, på scenen Och sedan ej hörs af. Det är en saga Berättad af en dåre, låter stort Betyder intet
William Shakespeare, Macbeth, Akt V, Scen 5 (Översättning: C A Hagberg) Fyra hundra år efter William Shakespeares död är hans trollkraft obruten. Pjäserna sätts upp, filmatiseras, omarbetas till romaner och operor; sonetterna kommer i ständigt nya översättningar; essäer och artiklar och avhandlingar publiceras bokstavligen varje dag i en aldrig sinande ström.
Vad är det då som gör Shakespeare så fullständigt immun mot tiden i alla kulturer? ETT AV DE mer bestickande svaren hittar man hos Sigmund Freud i Drömtydning. Freud lägger där Oidipus Rex och Hamlet bredvid varandra och konstaterar att medan Oidipus hämndfantasier förverkligas ”som i ett barns dröm”, förblir de undertryckta hos Hamlet: vi förnimmer dem i låsningen, i stumheten, i det vi inte ser och hör.
Hos Shakespeare är det luckorna, tomrummen, som sätter vår fantasi i rörelse: här ger diktaren ”de osedda tingen en boning och ett namn”, som det heter i En midsommarnattsdröm.
Det är nu fem år sedan Hogarth Press, som grundades av Virginia och Leonard Woolf, startade sitt stora projekt, där åtta författare med världsrykte fick i uppdrag att för vår tid återskapa varsin Shakespeare-pjäs i romanform. MED HÖJDPUNKTER SOM Jeanette Wintersons Tidsklyftan, som transponerar En Vintersaga till Londons finansmarknad och Margaret Atwoods Häxyngel, som är en omdiktning av Stormen, har nu serien nått fram till den sjunde och näst sista delen: Macbeth av Jo Nesbø.
Att en av den samtida kriminalromanens största namn tar sig an Macbeth, ter sig både självklart och oerhört våghalsigt.
Självklart, för att pjäsens fabel är en historia om brott och straff, hämnd och svek, maktberusning och ödesdigra val. Och just därför
också våghalsigt, eftersom Nesbø avhänder sig den spänningsskapande framåtrörelse som är kriminallitteraturens främsta verkningsmedel.
För, som Nesbø uttryckte det i en intervju, har ”William skrivit synopsis”, så vi vet ju inte bara hur det ska sluta för Macbeth, utan känner också till varje steg och vändning på vägen mot undergången.
Med en handling av idel ”spoilers” blir därför ingångsfrågan om det alls är möjligt att bygga upp och bibehålla spänning på andra nivåer.
I stället för medeltidens Skottland, är scenrummet en nedsliten, namnlös storstad i ett namnlöst nordeuropeiskt land
SÅ HUR HAR då Nesbø gått till väga för att samtidigt återskapa och distansera sig från förlagan i sin över 500 sidor action- och våldsmättade noir?
I stället för medeltidens Skottland, är scenrummet en nedsliten, namnlös storstad i ett namnlöst nordeuropeiskt land anno 1970.
De mordiska intrigerna kretsar inte kring den skotska kungatronen utan posten som polischef i den av kriminalitet härjade staden, där solen aldrig tränger igenom regndis och föroreningar.
Under beskydd av olika grupperingar i den korrumperade poliskåren utkämpar två ligor ett blodigt krig om kontrollen över ”brygden”, narkotikan: MC-gänget Norse Riders och Hekate, Den Osynliga Handen, som var häxornas gudinna hos Shakespeare.
Macbeth är en barnhemsunge och före detta sprutnarkoman som nu är ledare för Gardet, stadens insatsstryka, och en av dem som den hederlige nye polischefen Duncan förlitar sig på. NESBØ VILAR bokstavligen inte på hanen utan inleder med ett tillslag under Macbeths och hans vän Duffs ledning mot en stor knarkaffär i hamnen, som förvandlas till ett blodbad.
De båda delar en hemlighet från uppväxten på barnhemmet, som har format deras personligheter och som Nesbø blottlägger stegvis med säker och tålmodig hand.
Lady, Macbeths älskarinna, driver Kasino Inverness där stadens toppar på båda sidor om lagen samlas. När hon hundra sidor in i romanen säger till Macbeth att han måste döda Duncan för att själv bli polischef och därmed sätter igång våldsspiralen, är hon redan om möjligt än mer diabolisk än i dramat.
Även hennes själ fräts sönder av en hemlighet, som i pjäsen bara är antydd, men här får stort utrymme. Psykologiska förklaringar till personernas karaktärer och handlingar gör dem samtidigt mänskliga – och laddar ur berättelsen som ödesdrama. DET ÄR MIN ena invändning – den andra gäller de ibland onödigt utdragna och enhanda våldsskildringarna – och den växer sig starkare under läsningens gång.
Ändå: drivet i berättandet, dialogens modulationer från frän rännstensprosa till syrligt exakt poesi och framförallt scenrummets utsökt tecknade gråskala, gör Macbeth svår att lägga ifrån sig. Läsaren dras in i en värld, samtidigt främmande och välbekant, där allt är tillåtet och ingenting är sant.