Krig om knar­ket i Nes­bøs Mac­beth

När den världs­be­röm­de för­fat­ta­ren Jo Nes­bø tar sig an Sha­kespe­a­res klas­sis­ka drama flyt­tas hand­ling­en till 1970-ta­let. Rag­nar Strömberg lä­ser en ibland onö­digt våld­sam men ut­sökt driven ny­tolk­ning.

Göteborgs-Posten - - KULTUR - RAG­NAR STRÖMBERG

ROMAN JO NES­BØ Mac­beth

Över­sätt­ning: Per Olai­sen Wahl­ström och Widstrand

I mor­gon och i mor­gon och i mor­gon!

Så kry­per det så sak­ta dag från dag

Till sista stafvel­sen af li­vets bok;

Och hvar­je går­dag har lyst fram en narr

Till dun­kel graf. Ut, ut du kor­ta ljus! En skug­ga blott, som går och går, är Lifvet; en stac­kars skå­de­spe­la­re, som lar­mar Och gör sig till, en tim­mas tid, på sce­nen Och se­dan ej hörs af. Det är en sa­ga Be­rät­tad af en då­re, lå­ter stort Be­ty­der in­tet

Wil­li­am Sha­kespe­a­re, Mac­beth, Akt V, Scen 5 (Över­sätt­ning: C A Hag­berg) Fy­ra hund­ra år ef­ter Wil­li­am Sha­kespe­a­res död är hans troll­kraft obru­ten. Pjä­ser­na sätts upp, fil­ma­ti­se­ras, om­ar­be­tas till ro­ma­ner och ope­ror; so­net­ter­na kom­mer i stän­digt nya över­sätt­ning­ar; es­sä­er och ar­tik­lar och av­hand­ling­ar pub­li­ce­ras bok­stav­li­gen var­je dag i en ald­rig si­nan­de ström.

Vad är det då som gör Sha­kespe­a­re så full­stän­digt im­mun mot ti­den i al­la kul­tu­rer? ETT AV DE mer be­stic­kan­de sva­ren hit­tar man hos Sig­mund Freud i Dröm­tyd­ning. Freud läg­ger där Oi­di­pus Rex och Ham­let bred­vid varand­ra och kon­sta­te­rar att me­dan Oi­di­pus hämnd­fan­ta­si­er för­verk­li­gas ”som i ett barns dröm”, för­blir de un­der­tryck­ta hos Ham­let: vi för­nim­mer dem i lås­ning­en, i stum­he­ten, i det vi in­te ser och hör.

Hos Sha­kespe­a­re är det luc­kor­na, tom­rum­men, som sät­ter vår fan­ta­si i rö­rel­se: här ger dik­ta­ren ”de osed­da ting­en en bo­ning och ett namn”, som det he­ter i En mid­som­mar­natts­dröm.

Det är nu fem år se­dan Hogarth Press, som grun­da­des av Vir­gi­nia och Le­o­nard Woolf, star­ta­de sitt sto­ra pro­jekt, där åt­ta för­fat­ta­re med världs­ryk­te fick i upp­drag att för vår tid åter­ska­pa varsin Sha­kespe­a­re-pjäs i ro­man­form. MED HÖJDPUNKTE­R SOM Je­a­net­te Win­ter­sons Tids­klyf­tan, som trans­po­ne­rar En Vin­ter­sa­ga till Lon­dons fi­nans­mark­nad och Mar­ga­ret Atwoods Häxyng­el, som är en omdikt­ning av Stor­men, har nu se­ri­en nått fram till den sjun­de och näst sista de­len: Mac­beth av Jo Nes­bø.

Att en av den sam­ti­da kri­mi­nal­ro­ma­nens störs­ta namn tar sig an Mac­beth, ter sig bå­de själv­klart och oer­hört våg­hal­sigt.

Själv­klart, för att pjä­sens fa­bel är en histo­ria om brott och straff, hämnd och svek, makt­be­rus­ning och ödes­dig­ra val. Och just där­för

ock­så våg­hal­sigt, ef­tersom Nes­bø av­hän­der sig den spän­nings­ska­pan­de fram­åt­rö­rel­se som är kri­mi­nal­lit­te­ra­tu­rens främs­ta verk­nings­me­del.

För, som Nes­bø ut­tryck­te det i en in­ter­vju, har ”Wil­li­am skri­vit sy­nop­sis”, så vi vet ju in­te ba­ra hur det ska slu­ta för Mac­beth, ut­an kän­ner ock­så till var­je steg och vänd­ning på vägen mot un­der­gång­en.

Med en hand­ling av idel ”spoi­lers” blir där­för in­gångs­frå­gan om det alls är möj­ligt att byg­ga upp och bi­be­hål­la spän­ning på and­ra ni­vå­er.

I stäl­let för me­del­ti­dens Skott­land, är scen­rum­met en ned­sli­ten, namn­lös stor­stad i ett namn­löst nor­deu­ro­pe­iskt land

SÅ HUR HAR då Nes­bø gått till väga för att sam­ti­digt åter­ska­pa och di­stan­se­ra sig från för­la­gan i sin över 500 si­dor action- och vålds­mät­ta­de no­ir?

I stäl­let för me­del­ti­dens Skott­land, är scen­rum­met en ned­sli­ten, namn­lös stor­stad i ett namn­löst nor­deu­ro­pe­iskt land an­no 1970.

De mor­dis­ka in­tri­ger­na kret­sar in­te kring den skots­ka kung­a­tro­nen ut­an pos­ten som po­lis­chef i den av kri­mi­na­li­tet här­ja­de sta­den, där so­len ald­rig träng­er ige­nom regn­dis och för­ore­ning­ar.

Un­der be­skydd av oli­ka grup­pe­ring­ar i den kor­rum­pe­ra­de po­liskå­ren ut­käm­par två ligor ett blo­digt krig om kon­trol­len över ”bryg­den”, nar­ko­ti­kan: MC-gäng­et Nor­se Ri­ders och He­ka­te, Den Osyn­li­ga Han­den, som var häx­or­nas gu­din­na hos Sha­kespe­a­re.

Mac­beth är en barn­hems­unge och fö­re det­ta sprut­nar­ko­man som nu är le­da­re för Gar­det, sta­dens in­sats­stry­ka, och en av dem som den he­der­li­ge nye po­lis­che­fen Dun­can för­li­tar sig på. NES­BØ VI­LAR bok­stav­li­gen in­te på ha­nen ut­an in­le­der med ett till­slag un­der Mac­bet­hs och hans vän Duffs led­ning mot en stor knar­k­af­fär i ham­nen, som för­vand­las till ett blod­bad.

De bå­da de­lar en hem­lig­het från upp­väx­ten på barn­hem­met, som har for­mat de­ras per­son­lig­he­ter och som Nes­bø blott­läg­ger steg­vis med sä­ker och tål­mo­dig hand.

La­dy, Mac­bet­hs äls­ka­rin­na, dri­ver Ka­si­no In­ver­ness där sta­dens top­par på bå­da si­dor om la­gen sam­las. När hon hund­ra si­dor in i ro­ma­nen sä­ger till Mac­beth att han mås­te dö­da Dun­can för att själv bli po­lis­chef och där­med sät­ter igång vålds­spi­ra­len, är hon re­dan om möj­ligt än mer di­a­bo­lisk än i dra­mat.

Även hen­nes själ fräts sön­der av en hem­lig­het, som i pjä­sen ba­ra är an­tydd, men här får stort ut­rym­me. Psy­ko­lo­gis­ka för­kla­ring­ar till per­so­ner­nas ka­rak­tä­rer och hand­ling­ar gör dem sam­ti­digt mänsk­li­ga – och lad­dar ur be­rät­tel­sen som ödes­dra­ma. DET ÄR MIN ena in­vänd­ning – den and­ra gäl­ler de ibland onö­digt ut­drag­na och en­han­da vålds­skild­ring­ar­na – och den väx­er sig star­ka­re un­der läs­ning­ens gång.

Än­då: dri­vet i be­rät­tan­det, di­a­lo­gens mo­du­la­tio­ner från frän ränn­stens­pro­sa till syr­ligt ex­akt po­e­si och fram­förallt scen­rum­mets ut­sökt teck­na­de gråska­la, gör Mac­beth svår att läg­ga ifrån sig. Lä­sa­ren dras in i en värld, sam­ti­digt främ­man­de och väl­be­kant, där allt är tillå­tet och ingen­ting är sant.

KLAS­SISK FÖRLAGA. Jo Nes­bø gör sin ver­sion av Mac­beth i Hogarth press pro­jekt där sto­ra för­fat­ta­re om­tol­kar

Bild: HEN­RIK MONTGOMERY

Sha­kespe­a­res klas­sis­ka verk.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.