Säsong två både lättare och tyngre
HBO Nordic, premiär 26 april.
Av: Bruce Miller.
Med: Elisabeth Moss, Joseph Fiennes, Yvonne Strahovski, Alexis Bledel.
När vi lämnade Offred/June (Elisabeth Moss) i avslutningen av första säsongen, hade hon lett ett mindre uppror mot överheten och placerats i en transportbil på väg mot ett okänt öde.
Där slutar också förlagan - Margaret Atwoods berömda bok, men i tv-serien får vi alltså följa June och hennes olyckssystrar i åtminstone 13 avsnitt till, varav de två första släpps på HBO Nordic 26 april. JAG KAN AVSLÖJA att June inte blir arkebuserad det första som händer, men det kollektiva straff som gruppen av rödklädda handmaids utsätts för är mäktig i sin estetiska och känslomässiga uppbyggnad. Handmaid’s tale har aldrig varit lättsamt att se på, men inledningen av säsong två är verkligen blytung.
Hela första avsnittet är mycket pedagogiskt och det är en av de saker som jag har haft svårt för med serien. Allt är så tydligt utmejslat, vackert iscensatt och ödesmättat berättat att det blir tungfotat och jag undrar om jag kommer att palla ytterligare 12 avsnitt.
Redan i avsnitt två blir det dock mer åka av. Jag ska inte avslöja för mycket, men bland annat får vi ser mer av Emily (Alexis Bledel), som deporterats till ett arbetsläger där ”unwomen” får jobba ihjäl sig på radioaktivt kontaminerade fält. VIA HENNE FÅR vi också fler tillbakablickar på det amerikanska samhället inför och under den statskupp som ledde fram till förtryckarregimen Gilead. Vi får följa henne till jobbet på universitetet, där hon först inte vill tro på kollegan som varnar henne för att visa sin homosexualitet öppet. Sedan går utvecklingen både snabbt och förrädiskt smidigt utför.
Det är snyggt gjort och höjer seriens trovärdighet. (Ja, jag har haft lite svårt för den serietidningsartade estetiken - varför skulle någon exempelvis bemöda sig att sy upp blå kåpor till alla ”unwomen” som i övrigt behandlas som avskräde under sina sista steg mot graven?) GENOM TILLBAKABLICKARNA FÅR vi en inblick i mekanismerna som leder till sammanbrottet av samhället så som vi känner det idag och vi påminnas om att stegen dit varken är särskilt många eller långa.
Med det sagt så tycker jag ändå att säsong två av Handmaid’s tale känns mer flyhänt än första säsongen, nu när den har släppt sin litterära förlaga och kan röra sig friare.
Mindre givande är vältrandet i det mänskliga elände som är vardagen i Gilead. Även om man som tittare förstår att det finns sprickor i det totalitära bygget och att en revolution måste komma, så blir den gravallvarliga dystopins tröstlösa lervälling bara för mycket emellanåt.
Med det sagt så tycker jag ändå att säsong två av Handmaid’s tale känns mer flyhänt än första säsongen, nu när den har släppt sin litterära förlaga och kan röra sig friare. Jag önskar hårt att upphovsmannen Bruce Miller har en plan för säsongerna framöver, så att det här inte blir en av alla dramaserier som börjar röra sig i cirklar. June och Emily förtjänar ett bättre öde. FUNNIT SIN STIL. ”Tablas är mina instrument, de är mer än trummor för mig.”, säger Suranjana Ghosh.