Sä­song två bå­de lät­ta­re och tyng­re

Göteborgs-Posten - - KULTUR - THE HAND­MAID’S TA­LE JOHANNA HAGSTRÖM Off­red/Ju­ne, spe­lad av Eli­sa­beth Moss, fort­sät­ter sin strä­van för sin, och sitt oföd­da barns, över­lev­nad och fri­het.

HBO Nor­dic, pre­miär 26 april.

Av: Bru­ce Mil­ler.

Med: Eli­sa­beth Moss, Jo­seph Fi­en­nes, Yvonne Stra­hov­ski, Alex­is Ble­del.

När vi läm­na­de Off­red/Ju­ne (Eli­sa­beth Moss) i av­slut­ning­en av förs­ta sä­song­en, ha­de hon lett ett mind­re upp­ror mot över­he­ten och pla­ce­rats i en trans­port­bil på väg mot ett okänt öde.

Där slu­tar ock­så för­la­gan - Mar­ga­ret Atwoods be­röm­da bok, men i tv-se­ri­en får vi allt­så föl­ja Ju­ne och hen­nes olycks­syst­rar i åt­minsto­ne 13 av­snitt till, varav de två förs­ta släpps på HBO Nor­dic 26 april. JAG KAN AV­SLÖ­JA att Ju­ne in­te blir ar­ke­bu­se­rad det förs­ta som hän­der, men det kol­lek­ti­va straff som grup­pen av röd­kläd­da hand­maids ut­sätts för är mäk­tig i sin este­tis­ka och känslo­mäs­si­ga upp­bygg­nad. Hand­maid’s ta­le har ald­rig va­rit lätt­samt att se på, men in­led­ning­en av sä­song två är verk­li­gen blytung.

He­la förs­ta av­snit­tet är myc­ket pe­da­go­giskt och det är en av de sa­ker som jag har haft svårt för med se­ri­en. Allt är så tyd­ligt ut­mejs­lat, vac­kert iscen­satt och ödes­mät­tat be­rät­tat att det blir tung­fo­tat och jag und­rar om jag kom­mer att pal­la yt­ter­li­ga­re 12 av­snitt.

Re­dan i av­snitt två blir det dock mer åka av. Jag ska in­te av­slö­ja för myc­ket, men bland an­nat får vi ser mer av Emily (Alex­is Ble­del), som de­por­te­rats till ett ar­bets­lä­ger där ”unwo­men” får job­ba ihjäl sig på ra­di­o­ak­tivt kon­ta­mi­ne­ra­de fält. VIA HEN­NE FÅR vi ock­så fler till­ba­kablic­kar på det ame­ri­kans­ka sam­häl­let in­för och un­der den stats­kupp som led­de fram till för­tryc­kar­re­gi­men Gi­le­ad. Vi får föl­ja hen­ne till job­bet på uni­ver­si­te­tet, där hon först in­te vill tro på kol­le­gan som var­nar hen­ne för att vi­sa sin ho­mo­sex­u­a­li­tet öp­pet. Se­dan går ut­veck­ling­en bå­de snabbt och för­rä­diskt smi­digt ut­för.

Det är snyggt gjort och hö­jer se­ri­ens tro­vär­dig­het. (Ja, jag har haft li­te svårt för den se­ri­e­tid­nings­ar­ta­de es­te­ti­ken - var­för skul­le nå­gon ex­em­pel­vis be­mö­da sig att sy upp blå kå­por till al­la ”unwo­men” som i öv­rigt be­hand­las som av­skrä­de un­der si­na sista steg mot gra­ven?) GE­NOM TILL­BA­KABLIC­KAR­NA FÅR vi en in­blick i me­ka­nis­mer­na som le­der till sam­man­brot­tet av sam­häl­let så som vi kän­ner det idag och vi på­min­nas om att ste­gen dit var­ken är sär­skilt många el­ler långa.

Med det sagt så tyc­ker jag än­då att sä­song två av Hand­maid’s ta­le känns mer fly­hänt än förs­ta sä­song­en, nu när den har släppt sin lit­te­rä­ra förlaga och kan rö­ra sig fri­a­re.

Mind­re gi­van­de är vält­ran­det i det mänsk­li­ga elän­de som är var­da­gen i Gi­le­ad. Även om man som tit­ta­re för­står att det finns spric­kor i det to­ta­li­tä­ra byg­get och att en re­vo­lu­tion mås­te kom­ma, så blir den gra­vall­var­li­ga dysto­pins tröst­lö­sa ler­väl­ling ba­ra för myc­ket emel­lanåt.

Med det sagt så tyc­ker jag än­då att sä­song två av Hand­maid’s ta­le känns mer fly­hänt än förs­ta sä­song­en, nu när den har släppt sin lit­te­rä­ra förlaga och kan rö­ra sig fri­a­re. Jag öns­kar hårt att upp­hovs­man­nen Bru­ce Mil­ler har en plan för sä­song­er­na fram­ö­ver, så att det här in­te blir en av al­la dra­ma­se­ri­er som bör­jar rö­ra sig i cirk­lar. Ju­ne och Emily för­tjä­nar ett bätt­re öde. FUNNIT SIN STIL. ”Tab­las är mi­na in­stru­ment, de är mer än trum­mor för mig.”, sä­ger Su­ran­ja­na Ghosh.

Bild: TAKE FIVE

KAM­PEN GÅR VI­DA­RE.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.