Ob­duk­tions­må­la­ren och hans son

De ofär­di­ga mål­ning­ar­na stod på sta­tiv in­ne i rum­met. Man såg de upp­så­ga­de bröst­kor­gar­na och upp­sprät­ta­de bu­kar­na när man gick för­bi dör­ren

Göteborgs-Posten - - VARLDENS GANG - LARS FRITSCH vg@gp.se

Jag fick vän­ner i Askim. Jag ha­de in­te för­stånd på att in­te skaf­fa mig ovän­ner ock­så. Vi var en skock barn som åk­te låd­bil, klätt­ra­de i ber­gen och trä­den och lek­te sista och göm­me och krig (ett slags boll- och krigs­spel), boll­stå (ett boll­spel) och cow­boys och in­di­a­ner. Vi lär­de oss att sim­ma i ha­vet. Vi lal­la­de på den natt­gam­la se­ga havs­i­sen, som egent­li­gen in­te bar ut­an båg­na­de un­der fo­ten man ha­de tyng­den på och när vatt­net sipp­ra­de in i för­djup­ning­en var det dags att ta näs­ta steg an­nars gick man ige­nom. När isen gick upp jum­pa­de vi på is­fla­ken, gick från flak till flak, pla­ne­ra­de vår väg så att vi in­te skul­le ham­na på för små flak. Och vi över­lev­de näs­tan al­la vår barn­dom, som na­tur­ligt­vis var obe­grip­ligt idyl­lisk.

Jag bör­ja­de i Bac­ka sko­la up­pe på Trollå­sen. Ut­an­för skol­går­den låg en kyr­ko­gård, ut­an kyr­ka men med mur runt och många be­grav­da hem­man­sä­ga­re. Det fanns en hög med upp­grävd jord från gra­var­na ut­an­för kyr­ko­gårds­mu­ren i nord­öst. När den fått ny jord kun­de det hän­da att det stack upp ben­bi­tar ur den. Det gick en skrö­na om att poj­kar i en klass någ­ra år fö­re oss en gång pe­tat fram en dödskal­le ur hö­gen och spe­lat fot­boll med den. Det var na­tur­ligt­vis in­te sant, in­ta­la­de vi oss.

I kan­ten av skol­går­den stod ett ute­dass. Det var de­ko­re­rat med bil­der i kri­ta av man­li­ga och kvinn­li­ga köns­or­gan. Det man­li­ga var lätt att be­gri­pa, men det kvinn­li­ga var fram­ställt bå­de som ett V med ett ver­ti­kalt streck i och som ett O med ett ver­ti­kalt streck i. Det var för­bryl­lan­de, liksom det mesta and­ra de försökte lä­ra mig i sko­lan. VÅR VÄRLD STRÄCK­TE sig från Nils­sons spe­ce­ri­af­fär, med sill­tun­na in­nan­för dör­ren, disk med gjut­järns­hål­la­re för om­slags­pap­per, som revs av och be­hän­digt for­ma­des till en strut för ka­ra­mel­ler­na man köpt.

Vägen gick väs­terut un­der åsen, för­bi Be­ta­ni­a­hem­met med ef­ter­bliv­na ba­kom ett högt stäng­sel. In­nan­för det stod in­te säl­lan en glad ung man och ona­ne­ra­de. Vi svor åt ho­nom. Och när vi gick ge­nom tun­neln som de höga trä­den bil­da­de vid Be­ta­nia kom torn­seg­lar­na skri­kan­de och svep­te över oss så nä­ra att man fick hu­ka sig för att in­te bli på­flu­gen.

Ber­tils spe­ce­ri­af­fär låg näs­tan än­da ne­re vid Askims­ba­det. När den blev snabb­köp kun­de man en­kelt snat­ta Dan­dy bub­bel­gum där.

Det för­led­des jag till av Sven, sa jag till min mam­ma när hon fått ett sam­tal om vå­ra stöl­der från Ber­tils snabb­köp. Hon an­såg att även om Sven stal så bor­de in­te jag gö­ra det. Vär­re straff än skam­men fick jag in­te. SVEN VAR EN poj­ke i min egen ål­der, som flyt­tat in med sin far på and­ra vå­ning­en. Mam­ma ha­de han ing­en. Där­e­mot all­tid kort­byx­or, på vin­tern med långa strum­por un­der. Det var ju li­te ovan­ligt, även på den ti­den.

Han ta­la­de svens­ka, hans far bröt på tys­ka, och vem viss­te vad de ge­nom­li­dit un­der kri­get?

Svens straff för Dan­dysnat­ta­det blev vär­re. Hans far an­vän­de rid­pis­ka för hans fost­ran. Han vi­sa­de mig rän­der­na. Långa, rö­da strim­mor över skin­kor­na med blodskor­por här och var.

Det var in­te ovan­ligt att han blev pis­kad. Han tjöt och grät och ha­de ef­teråt svårt att sit­ta, men var obän­dig; snat­ta­de igen, kom för sent, åt in­te upp, sa emot, svor åt gubb­fan. Jag för­stod ald­rig var­för han in­te gav med sig, i al­la fall så myc­ket att han in­te blev pis­kad.

Hans far ti­tu­le­ra­des dok­tor – han var ju tysk, el­ler kans­ke ös­ter­ri­ka­re – och som sti­gen ur ett skräck­ka­bi­nett. Han var lång, be­nig och ned­lå­tan­de, den gu­la hyn var hårt spänd över an­sik­tet och gjor­de det dödskal­le­likt. Han ha­de fett bak­åt­stru­ket konst­närs­hår. Han var all­tid klädd i svart, och kans­ke in­bil­lar jag mig, men ha­de han in­te släng­kap­pa?

Han gjor­de skis­ser av ob­duk­tio­ner på Sahl­grens­ka och åk­te hem och må­la­de tav­lor av dem. De ofär­di­ga mål­ning­ar­na stod på sta­tiv in­ne i rum­met. Man såg de upp­så­ga­de bröst­kor­gar­na och upp­sprät­ta­de bu­kar­na när man gick för­bi dör­ren, som in­te säl­lan stod öp­pen.

Han ha­de en stor ra­di­o­gram­mo­fon och äls­ka­de Be­et­ho­ven. Ödes­sym­fo­nin och Till gläd­jen då­na­de i hu­set. Folk kla­ga­de, men det blev in­te tys­ta­re för­rän pap­pa kom hem och gick upp och sa till.

Vem viss­te vad de ge­nom­li­det, de tys­kar, dans­kar, ita­li­e­na­re och fin­nar som flyt­ta­de in och ut hos oss. Nå­got ur­säk­ta­de var de, kans­ke. GUN­NAR VAR IN­TE ur­säk­tad. Han ha­de in­te ge­nom­li­dit nå­got krig, var två, tre år äld­re än jag och sa­dist med seg sa­liv. Han bod­de hos oss med si­na för­äld­rar i två som­rar.

Han var oturs­för­följd, all­tid ban­da­ge­rad ef­ter slunt­na kni­var och om­kull­cyk­ling­ar. På nå­got ti­di­ga­re som­mar­nö­je ha­de han fast­nat med hö­ger­han­den i ett trösk­verk och för­lo­rat näs­tan he­la sin pek­fing­er.

Han tyck­te om att plå­ga det han kom över, gär­na mig. Han ja­ga­de ikapp och brot­ta­de ner mig, sat­te sig på mitt bröst, lås­te mi­na ar­mar med si­na knän, grep mig runt hal­sen med hö­ger­han­den, tryck­te in fing­er­stum­pen i min hals­grop och vic­ka­de på den, le­en­de och på lek. Han lät en sträng sa­liv hänga ut ur mun­nen och sög upp den igen ut­an att den föll i mitt ansikte. Han be­mäst­ra­de sin sa­liv­sträng till full­änd­ning.

Var­för jag in­te be­rät­ta­de det­ta för mi­na för­äld­rar el­ler min bror – som var än­nu äld­re och skul­le kun­nat klå upp ho­nom – för­står jag in­te. Än i dag är det obe­hag­ligt att skri­va om det. ÖVERGREPPE­N PÅ­GICK HE­LA som­ma­ren. Det and­ra året de flyt­ta­de ut till oss bröt han till all lyc­ka ome­del­bart be­net när han föll ner nå­gon­stans från någon­ting och fick lig­ga på sjuk­hus i vec­kor och i slu­tet av som­mar­lo­vet kom ut till oss på kryc­kor. Han hann in­te ikapp mig, försökte in­te ens, trots att jag re­ta­de ho­nom när ing­en an­nan hör­de mig.

Lars Fritsch

Bild: ULF SVENINGSON

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.