Svängigt och argt av Monáe
MUSIK: Janelle Monáe är politiskt knivskarp och har ett imponerande flow på sitt nya album.
POP JANELLE MONÁE Dirty computer (Bad boy/Warner) ****
Varje gång jag tänker på Janelle Monáes funkfester på Way out Wests största scener 2011 och 2014 skiner jag upp och blir på gott humör. De flyter visserligen ihop lite grand och jag minns inte riktigt vilken av spelningarna som var bäst, men det spelar mindre roll då båda var musikaliska technicolorexplosioner i svart och vitt, med gott humör och ett befriande tryck på scen.
Nästan lika glad blir jag av Janelle Monáes nya album Dirty computer, en stark och politiskt medveten platta där Monáe varvar frän fake news-kritik med handplockade citat ur den amerikanska självständighetsförklaringen.
MEDAN HON STOLT och självklart tacklar ämnen som Pussy riot, Black lives matter och livet som (hyggligt) ung och färgad kvinna i dagens USA, växer Janelle Monáe ut till en kraft att räkna med. Lika skarp som Rihanna, lika driven som Beyoncé, sexuellt explicit ena stunden och i den andra politiskt laddad, däremellan imponerande Princefunky, som i Make me feel, en låt som doftar så mycket av The purple ones uppskruvade 80-tal att det måste beskrivas som en medveten och mycket stilsäker hyllning.
JANELLE MONÁE radar upp intressanta och lyckade samarbeten på Dirty computer – Brian Wilson, Grimes, Pharrell Williams – och lite mer om dem senare, men först måste jag lyfta Monáe själv. Sångerskan från Kansas City är ju så begåvad att man blir alldeles yr.
Hon äger en närmast enorm scennärvaro (som alla kan intyga som såg henne på Way out West), hon gör briljanta rollporträtt i den flerfaldigt Oscarsbelönade Moonlight och i det fina Nasadramat Dolda tillgångar (Hidden figures), hon skriver oblyga låtar som verkligen kräver sin plats och framförallt sjunger hon med en sällsynt nerv i rösten. DESSUTOM RAPPAR Janelle Monáe både charmigt och självsäkert, med skönt flow i snygga soulballaden I like that och med ett närmast aggressivt driv i sylvassa Django Jane. Hon lägger inte fingrarna emellan, om man säger så.
”If you try to grab my pussycat / this puss will grab you back ... and give you pussy cataracts”, sjunger Janelle Monáe i I got the juice med tydlig riktning i sitt budskap och med sådan övertygelse att hennes duettpartner Pharrell Williams närmast försvinner.
SAMMA ÖDE DRABBAR Brian Wilson i sköna titelspåret Dirty computer. Visst finns det en hint av Beach Boys här, allra tydligast i de svepande harmonierna i inledningen av låten, men annars är det Janelle Monáes show. Från början till slut.
Även om det är en bitvis dyster och deprimerande bild av verkligheten hon målar upp så balanseras den av grymt svängig och tajt musik, om vi nu är på väg över branten så faller vi i alla fall med armarna pumpande i luften.
OCH KANSKE behöver det inte sluta så illa. Janelle Monáes avslutande Americans må låta nationalistisk men är först och främst ett befriande långfinger rätt upp i ansiktet på Vita husets orangefärgade clown och all den skit han står för.
Om vi nu är på väg över branten så faller vi i alla fall med armarna pumpande i luften