Sväng­igt och argt av Monáe

MU­SIK: Ja­nel­le Monáe är po­li­tiskt kniv­skarp och har ett im­po­ne­ran­de flow på sitt nya al­bum.

Göteborgs-Posten - - SIDAN 1 - JAN AN­DERS­SON

POP JA­NEL­LE MONÁE Dir­ty com­pu­ter (Bad boy/War­ner) ****

Var­je gång jag tän­ker på Ja­nel­le Monáes funk­fes­ter på Way out Wests störs­ta sce­ner 2011 och 2014 ski­ner jag upp och blir på gott hu­mör. De fly­ter vis­ser­li­gen ihop li­te grand och jag minns in­te rik­tigt vil­ken av spel­ning­ar­na som var bäst, men det spe­lar mind­re roll då bå­da var mu­si­ka­lis­ka te­ch­ni­co­lor­ex­plo­sio­ner i svart och vitt, med gott hu­mör och ett be­fri­an­de tryck på scen.

Näs­tan li­ka glad blir jag av Ja­nel­le Monáes nya al­bum Dir­ty com­pu­ter, en stark och po­li­tiskt med­ve­ten plat­ta där Monáe var­var frän fa­ke news-kri­tik med hand­ploc­ka­de ci­tat ur den ame­ri­kans­ka själv­stän­dig­hets­för­kla­ring­en.

ME­DAN HON STOLT och själv­klart tack­lar äm­nen som Pus­sy ri­ot, Black li­ves mat­ter och li­vet som (hygg­ligt) ung och fär­gad kvin­na i da­gens USA, väx­er Ja­nel­le Monáe ut till en kraft att räk­na med. Li­ka skarp som Ri­han­na, li­ka driven som Beyoncé, sex­u­ellt ex­pli­cit ena stun­den och i den and­ra po­li­tiskt lad­dad, dä­re­mel­lan im­po­ne­ran­de Prin­ce­funky, som i Ma­ke me fe­el, en låt som dof­tar så myc­ket av The pur­p­le ones upp­skru­va­de 80-tal att det mås­te be­skri­vas som en med­ve­ten och myc­ket stil­sä­ker hyll­ning.

JA­NEL­LE MONÁE ra­dar upp in­tres­san­ta och lyc­ka­de sam­ar­be­ten på Dir­ty com­pu­ter – Bri­an Wil­son, Gri­mes, Phar­rell Wil­li­ams – och li­te mer om dem se­na­re, men först mås­te jag lyf­ta Monáe själv. Sång­ers­kan från Kan­sas Ci­ty är ju så be­gå­vad att man blir all­de­les yr.

Hon äger en när­mast enorm scen­när­va­ro (som al­la kan in­ty­ga som såg hen­ne på Way out West), hon gör bril­jan­ta roll­por­trätt i den fler­fal­digt Oscars­be­lö­na­de Moon­light och i det fi­na Nasa­dra­mat Dol­da till­gång­ar (Hid­den fi­gu­res), hon skri­ver obly­ga lå­tar som verk­li­gen krä­ver sin plats och fram­förallt sjung­er hon med en säll­synt nerv i rös­ten. DESS­UTOM RAP­PAR Ja­nel­le Monáe bå­de char­migt och själv­sä­kert, med skönt flow i snyg­ga soul­bal­la­den I li­ke that och med ett när­mast ag­gres­sivt driv i syl­vas­sa Djan­go Ja­ne. Hon läg­ger in­te fing­rar­na emel­lan, om man sä­ger så.

”If you try to grab my pus­sycat / this puss will grab you back ... and gi­ve you pus­sy ca­ta­racts”, sjung­er Ja­nel­le Monáe i I got the juice med tyd­lig rikt­ning i sitt bud­skap och med så­dan över­ty­gel­se att hen­nes du­ett­part­ner Phar­rell Wil­li­ams när­mast för­svin­ner.

SAM­MA ÖDE DRAB­BAR Bri­an Wil­son i skö­na ti­tel­spå­ret Dir­ty com­pu­ter. Visst finns det en hint av Be­ach Boys här, all­ra tyd­li­gast i de sve­pan­de har­mo­ni­er­na i in­led­ning­en av lå­ten, men an­nars är det Ja­nel­le Monáes show. Från bör­jan till slut.

Även om det är en bit­vis dys­ter och de­pri­me­ran­de bild av verk­lig­he­ten hon må­lar upp så ba­lan­se­ras den av grymt sväng­ig och tajt mu­sik, om vi nu är på väg över bran­ten så fal­ler vi i al­la fall med ar­mar­na pum­pan­de i luf­ten.

OCH KANS­KE be­hö­ver det in­te slu­ta så il­la. Ja­nel­le Monáes av­slu­tan­de Ame­ri­cans må lå­ta na­tio­na­lis­tisk men är först och främst ett be­fri­an­de lång­fing­er rätt upp i an­sik­tet på Vi­ta hu­sets oran­ge­fär­ga­de clown och all den skit han står för.

Om vi nu är på väg över bran­ten så fal­ler vi i al­la fall med ar­mar­na pum­pan­de i luf­ten

Bild: PRESSBILD

FUNKDROTTN­ING. Ja­nel­le Mo­naé im­po­ne­rar stort på sitt ar­ga och grymt sväng­i­ga al­bum – hen­nes tred­je och, en­ligt GP:s re­cen­sent, bäs­ta hit­tills.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.