Råhet och mildhet i skarp kontrast på Konserthuset
Det finns olika sätt att närma sig Brahms. Violinisten Thomas Zehetmair och Svenska kammarorkestern lyfter fram musikens spänningar och motsättningar och plötsligt framträder oron under ytan. KONSERT SVENSKA KAMMARORKESTERN Dirigent Thomas Dausgaard, solist Thomas Zehetmair violin Musik av Johannes Brahms Konserthuset, 25/4 Det vanliga sättet att spela Brahms är med en homogen och litet murrig orkesterklang. Behärskat och ändå lidelsefullt. Musiken kvar på sin förväntade plats, enhetlig och självklar, men ibland också en smula tråkig.
När Svenska kammarorkestern under Thomas Dausgaards ledning tar sig an Brahms, i ett program som kombinerar violinkonserten med den fjärde symfonin, är det som om musiken befriades ur sitt fängelse. DELVIS HAR DET med den begränsade numerären att göra. Orkestern är knappt hälften så stor som exempelvis Göteborgssymfonikerna. Med detta följer ett mer kammarmusikaliskt förhållningssätt, där betoningen ligger på skärpan och transparensen i klangbilderna. Man blir uppmärksam på detaljerna, hur olika motiv griper in i varandra och hur energiströmmarna får musiken att flöda.
Men det som framförallt framträder är kontrasternas betydelser. Plötsligt går det att höra skillnaderna och de harmoniska spänningarna, något som blir extra tydligt i Thomas Zehetmairs briljanta framförande av violinkonserten, där spelet byter riktning mest hela tiden och där ingen fras är den andra lik.
Det finns en påfallande råhet som står i kontrast mot mildheten i de melodiska passagerna, och Zehetmair gör mesta möjliga av de inneboende konflikterna. Det blir helt enkelt mer spännande musik när den underliggande oron får ett friare spelrum. THOMAS ZEHETMAIR ÄR en ovanlig musiker, bland annat genom sitt intresse för samtida musik. Som extranummer väljer han att spela ett solostycke av Bernd Alois Zimmermann, och visar hur motsvarande spänningar under ytan präglar också Zimmermanns abstrakt atonala tonspråk. Denna dubbelhet fortsätter sedan in i Dausgaards tolkning av den fjärde symfonin. Fräschören och fränheten i klangbilderna förvandlar musiken. Brahms blir levandegjord, just genom sina motsättningar.