En sprucken stege på hand
Vad Carlo Hansen upplevt under kriget sa han inget om. Annars pratade han mest hela tiden. Han var dansk och hötorgskonstnär. (Carlo K. Hansen signerade han sina målningar.) Blicken var intensiv och hans långa haranger avslutades oftast med ”ikke?”.
Han målade i tidens stil, svarta människogestalter i en miljö som mycket väl kunde vara Montmartre, båtar i hamnen, sydeuropeiska gränder, arabiska ansikten.
Han målade flera bilder i olja per dag och när veckan var slut tog han de som var torra, eller näst intill torra, i en packe under armen och åkte in till stan och sålde dem till konsthandlarna.
När han gav sig tid blev han hans konst bra. Vi har en målning i behåll av en arabisk flicka i profil, och någon i släkten har ett porträtt av tvillingarna, de som hjälpte Eva att elda upp dasset. ”Men en er nødt til at vaere i stand støtte dig selv, ikke?”, sa han och stirrade på oss beundrare av de tidskrävande verken och målade fortsatt fyra, fem bilder per dag. Han flyttade till en lägenhet på Tredje Långgatan som han målade svart; golv, tak, väggar. LIZ OCH MAJ hade nog klarat kriget väl. De var pursvenska och bodde i ett rum på andra våningen. Liz var lång och ståtlig med svallande rött hår och teatralisk. Maj var liten, grå och rund med samma frisyr som den tyske doktorn och tystlåten. Liz använde inte våra torrdass nere i källaren, utan tog taxi till Park Aveny och gick på toaletten där. Märkligt, med sådana tillgångar valde hon ändå att bo hos oss.
Det sades att de var narkomaner, någon av dem fick amfetamin utskrivet, och att det var för att hålla på med det som de bodde hos oss. Kanske var de lesbiska, men om det talades det konstigt nog inte.
Liz försvann snart, men Maj blev kvar och vår vän. Hon fick tag i en lägenhet på Plantagegatan, där mamma och jag ibland hälsade på. På en byrå stod en skrivmaskin, den första jag någonsin sett. Jag fick använda den medan de drack kaffe och pratade.
När Maj besökte oss spelade vi femöringspoker. Mamma hade plåtburkar med fem-, tio-, tjugofem- och femtioöringar som användes endast för spel och dobbel. Mynten fördelades summariskt mellan spelarna och så satte vi igång.
Jag hade inget pokerface; när jag för en gångs skull fick en triss blev jag så glad att de andra lade sig. Pappa vann, han räknade kort och sannolikheter och försökte få mig att inse att möjligheten att köpa en hjärter till när man hade fyra på hand var en på fyra, men att komplettera en stege i vilken ett kort saknades mitt i var fyra på femtiotvå. Stor skillnad, jag försökte ändå alltid komplementera ihåliga stegar.
Vi drack kaffe och rummet fylldes med rök, Maj var kedjerökare och pappa tände en och annan Boy, och dagen därpå skulle jag upp till skolan. NÄR SVEN OCH hans far flyttade ut, flyttade ännu en Gunnar in tillsammans med en Bibbi. Han var jazzmusiker och hon hans fru. Kriget hade nog inte påverkat dem särskilt. Han var stor och fetlagd med vågor i håret. Enligt ryktet var även han narkoman och sniffade kokain, en vana han lagt sig till med i New York. Han berättade gärna om hur det var där; skyskrapor, gula taxibilar, gangstrar; på kvällen fick man gå mitt i gatan för att inte bli indragen i någon källarglugg och rånad och mördad.
Bibbi var många år yngre än han och vacker. De hade kommit hem till Sverige för att hon skulle föda deras andra barn. Det hade hon gjort, och medan han oftast var borta tvättade hon blöjor och sköt omkring barnvagnen i grannskapet. Och uttråkad av detta föll hennes blick på min sjuttonårige mellanbror, som gick sista året i realskolan.
Deras kärlekshistoria tog slut när de stod i köket och berättade för mamma att de skulle flytta. Pappa ryckte för en gångs skull in i familjeangelägenheterna och gick upp och sa till jazzmusikern och hans hustru att det var de som skulle flytta. Så blev det, och min bror tog sin realexamen. MÅNGA AV FINNARNA som bodde hos oss hade naturligtvis haft det svårt under kriget. De var inte narkomaner, förlitade sig i stället på alkohol. De var tillknäppta män som kommit till Sverige för att få jobb och fått det. De bodde ensamma eller två i ett rum, arbetade långa dagar och drack sig glömska på helgerna. Inte sällan blev det bråk. Då gick pappa upp och ställde allt till rätta. En gång när det var värre än vanligt gick min mellanbror upp efter honom med bajonetten från Saltvik bakom ryggen. Vad jag kan minnas kom den aldrig till användning.
En av dem uppfann ett cigarettetui. Etuiet var tillverkat i trä och hade låsbart lock. Låsanordningen var finurligt uttänkt. En kula löpte i ett spår dolt inne i etuiet och genom att vända det upp och ner i en speciell sekvens hamnade den på rätt plats, locket låstes upp, och man kunde bjuda på en cigarett med en elegant gest. HAN ÅKTE TILL Stockholm och sålde sin uppfinning – och blev rik. Han firade ordentligt, tog tåget till Göteborg och Säröbanan ut till oss och förde ett satans liv när han kom hem mitt i natten. När pappa gick ut i hallen för att lugna ner honom grävde han upp en näve hundralappar ur fickan och snöt dem under näsan på pappa och sa: Här ska du få se på pengar, svenskjävel! Han hade legat efter med hyran.
Mina föräldrar blev i slutet på decenniet trötta på sådant och vi flyttade – efter en del problem – till Värmlandsgatan. Där hade vi nästan inga hyresgäster alls.
Liz använde inte våra torrdass nere i källaren, utan tog taxi till Park Aveny och gick på toaletten där.