Ett alldeles särskilt dop
SAMHÄLLE: Matteus, 3 månader, vet det förstås inte. Men hans dop i Högsbo kyrka på söndag får en nästan unik inramning – för att han och hans mamma Maria tillhör resandefolket.
NYHETER: Matteus, 3 månader, vet inte om det, men han och hans mamma Maria tillhör resandefolket. Hans dop i Högsbo kyrka i dag blir det andra barndopet inramat av en resandegudstjänst i Sverige.
Familjen har precis flyttat in i villan i Jonsered och Matteus kiknar av skratt i pappa Juan-Carlos Leo Lizarragas famn medan mamma Maria Bogeblad dukar fram kaffet.
I dag ska han döpas i Högsbo kyrka i Göteborg. Dopet får en inramning som ett barndop bara haft en gång tidigare i Sverige – temat för gudstjänsten blir ”De komma från öst och väst” och kyrkan kallar den en resandegudstjänst.
– Matteus ska döpas i kyrkans egen dopklänning som burits av en liten resandeflicka innan, säger Maria Bogeblad. NÄR HON SKA förklara varför hon och sambon valt en resandegudstjänst handlar mycket om stolthet över sitt ursprung, om att våga komma ut som resande – och om upprättelse. Upprättelse för Marias morfar. Han fick bo i ladugården som dräng redan som liten, satt i fängelse som tattare och tvångsintogs för vård. Och för Marias mamma.
– Mamma var lite underutvecklad, men hade ett hjärta av guld, säger Maria. När jag var 13 år blev jag omhändertagen och fick inte bo hemma hos henne längre.
Maria hade aldrig fått någon förklaring till familjens stökiga tillvaro. Men för tre år sedan bad hennes mamma enträget att hon skulle följa med till en släktforskare i Mölndal.
– Där fick jag veta att mamma var resande. Jag blev jättechockad, jag visste inte ens att sådana fanns. Och
”Jag hade alltid drömt om indianer, haft ett extra öga för deras historia och förtrycket de utsatts för. Så jag tänkte att är jag resande så är jag en svensk indian.”
jag frågade mamma: varför har du inte berättat? Svaret jag fick var: Jag ville skydda dig.
Marias mamma beskrev sig själv som ”en typisk magnussonare”.
– Magnusson var ofta ett resandenamn, liksom Larsson, Lindgren, Lilja, Rosén. Men mamma hade bytt efternamn, hennes liv som Magnusson var svårare.
NU FICK MARIA också förklaringen till det språk hennes morföräldrar talat, som hon själv kallat för gammalengelska.
– Men det var ju resanderomani, skandoromani, säger hon.
Maria kom snabbt till ro med att hon var till hälften resande.
– Jag hade alltid drömt om indianer, haft ett extra öga för deras historia och förtrycket de utsatts för. Så jag tänkte att är jag resande så är jag en svensk indian.
Maria engagerade sig snabbt i den nya värld som öppnat sig för henne och jobbar numera på Göteborgs stads romska center, Romano center i väst.
– Jag är ju blond och blåögd, inte många vet att jag är resande. Men när jag ringer samtal i tjänsten för romers räkning upptäcker jag hur många dörrar som är stängda. Och
MARIA BOGEBLAD
att det finns en utbredd strukturell antiziganism i Sverige år 2018.
Marias mamma var lättad över att ha berättat för sin dotter. Och när de senare firade resandefolkets nationaldag på Gustaf Adolfs torg sa hon ”Nu är jag stolt över att vara resande, Maria, nu är jag hel igen.”
– EN MÅNAD senare dog mamma, och jordfästes av prästen Hans-Owe Arvidsson. Nio månader senare fick han även jordfästa morfar. Nu ska han döpa Matteus, så att han också ska få öppna livet, inte bara vara med vid slutet, säger Maria.
Gudfar till Matteus blir göteborgaren Jan Popp, vars mörka historia av övergrepp skildrats i en bok av etnologen Magnus Berg. När kommer du att berätta för Matteus att han är ett resandebarn?
– Så snart han är gammal nog att förstå. Jag vill att han ska veta att han är unik, med en pappa med rötter i Peru och Spanien och en mamma som är svensk och resande, och att han ska vara stolt över sina egenheter. Precis som jag är stolt över att jag är resande.