Bryan Adams imponerar
ROCK BRYAN ADAMS Partille arena, lördag Cuts like a knife och Heaven. Have you ever really loved a woman är ett pekoral. Cirka 5 300 (fullt) Kanadensaren Bryan Adams har slagskottsläge redan innan ljuset släcks ned i intill sista hjärterum och stjärterum fullsatta Partille Arena. Och även om vi är nära Göteborg är känslan att det är hela bygden längs Säveån som slutit upp den här lördagskvällen.
Adams spelar i en för honom relativt liten arena och vet förstås också att alla förutsättningar är de rätta. Så när han och bandet klampar in på den, bortsett från ett piano, ett trumset och en XL-ledskärm, renskrapade scenen och smäller på med ett massivt pådrivande trumkomp och några lavetter till riff är framgången nästan omedelbar.
Öppningen Ultimate love är väl ingen jättehit, men redan som andra låt slänger Adams upp Can’t stop this thing we started på bordet. Efter den kommer i sammanhanget klassiska Run to you. Och därmed är jukeboxen uppvärmd och igång. DET SÄGS JU ibland att rocken är död, men i så fall är det uppenbarligen ingen som har talat om det för Bryan Adams. ”I’m gonna go down rocking”, förklarar han och trycker till precist i både vers och refräng som TRYGGT OCH SNYGGT. han alltid har gjort. Vet exakt hur han ska bygga en dynamisk show och jobbar med publiken enligt konstens och traditionens alla regler.
Publiken belönar honom förstås med allsång i en klanderfri och snyggt deffad variant av den annars så feta Heaven. Alla låtar är inte lika starka men Bryan Adams imponerar när han med rutin och funktionell teknik klarar att stänka upp även en lite sämre pumpad boll i klykan. Back to you är bara ett exempel.
Jag skulle kunna komma med invändningar om att det är daterad papparock, lite stelt i lederna och ibland för jämntjockt. Men det vore som att såga en Volvo för sina krockkuddar, allt är ju bara som det ska vara. Det är både tryggt och snyggt.
Lite trist dock att när superhiten Summer of ’69 brakar loss reagerar publiken med att filma istället för att sjunga och klappa. Men det är ju så det funkar numera. BRYAN ADAMS LÅTER sig inte nedslås, tar själv en bild till sitt Instagram, och bjussar på en frikostig kväll med 25-talet låtar. Kul också att han byter ut I’’m ready mot en oväntad Please forgive me efter önskemål från en Jenny i publiken.
När han så småningom avslutar ensam med en rörande Straight from the heart och en fin All for love är det nog ingen som går hem utan lätt ömmande trumhinnor och ett mjukt leende på läpparna.