Cronqvists konst river upp
uppskakande. Allra blodigast blir det i målningen Operation II (2001) där barnen styckar dockorna med en kniv. Om man åsidosätter morbiditeten i målningarna och inte hänger sig åt en alltför bokstavlig tolkning, tränger flera intressanta nyanser fram. De små flickornas agerande kan ses som ett uppror mot tidigare generationers ”sanningar” och sålunda bidra till förnyelse, men också som en protest mot den heteronormativa tvåsamhetens tvångströja. Varför jag blev så förtjust i dessa motiv som tonåring bottnar nog delvis i att det då, på 90-talet, var relativt sällsynt med argsinta flickor i bildsammanhang. Nu är de desto vanligare. CRONQVIST ÄR FORTFARANDE verksam som konstnär, trots att hon snart är 80 år. Hennes pregnanta färgkänsla har inte avtagit med tiden, den lyser även starkt i hennes nytillkomna produktion. Hon blandar oljefärg med äggoljetempera för att få fram en vibrerande lyster. Hennes målningar utmärks av en intensiv lågmäldhet, som aldrig blir svulstig. I hennes konst anas influenser från andra konstnärer och epoker, bland annat har hon jämförts med Frida Kahlo på grund av sin rikliga symbolism. Bilderna är förhållandevis enkla: en eller flera figurer samsas i miljöer uppbyggda av massiva färgblock. Hennes konst är utpräglat modernistisk och kan därför, trots de angelägna motiven, upplevas som något introvert. Olika kriser och glädjeämnen avlöser varandra i Cronqvists liv, varje gång plogas djupa spår i hennes arbeten. Verken har mestadels härletts till hennes privatliv, de har alltför sällan tolkats ur ett vidare socialt el-