Häftiga känslor
ler politiskt perspektiv. De tidiga målningarna av vardagsmadonnor är emellertid ett undantag; i dem knyts olika kvinnors öden samman. Men de är inte representerade denna gång. UTSTÄLLNINGENS starkaste bildsvit gjordes strax efter att livskamraten, författaren Göran Tunström, gick bort. I en målning från 2001 står konstnären och vaggar den avlidne maken i sin famn, han ser ut som en uttorkad docka. På det svarta bordet framför dem ligger ett tiotal oskrivna papper, som ett slags markör för texterna som aldrig kommer att skrivas. MEN CRONQVISTS PRODUKTION utgörs inte enbart av måleri. I konsthallen visas en mängd skulpturer och de pillemariska och busiga flickorna uppenbarar sig också här, utförda i brons eller terrakotta. Hon tvinnar vidare på bekanta teman men varierar dem i ett labyrintiskt flöde. De senast nytillkomna skulpturerna från 2017 uppvisar ännu ett äventyr: figuriner i rakubränd keramik. Det verkar inte finnas någon hejd för vad denna konstnär är i stånd att göra.
Utställningens frågetecken är en serie landskapsmålningar som har tillkommit på Koster, där Cronqvist länge har spenderat sina somrar. De är förvisso magnifika men är samtidigt helt malplacerade i sammanhanget. Inkluderandet av dem förklaras ha en geografisk grund – en hyllning till den bohuslänska naturen – men hur fint det än låter fungerar det inte i praktiken. Dessutom tycker jag att verkens traditionella ton får fungera som ett komplement för besökare som möjligen kan betvivla hennes färdigheter. Ett slags bevis på att hon ”verkligen” kan måla, men några sådana ursäkter behövs absolut inte.
De små flickornas agerande kan ses som ett uppror mot tidigare generationers ”sanningar”