Peter Hjörne
”Det är en ny situation för Demokraterna som måste visa att det inte är ett enfrågeparti.”
Valrörelsen rullar igång just nu, sa kommunstyrelsens ordförande, Ann-Sofi Hermansson (S) när GP Live ordnade debatt i Stenhammarsalen. Ann-Sofi Hermansson och företrädarna för de tio andra partierna i göteborgspolitiken var inbjudna att debattera under rubriken ”Göteborg – framgångssaga eller luftslott”. Det blev en intressant och livlig debatt för publiken och för alla dem som kunde ta del av live-sändningen på gp.se.
Temperaturen i den göteborgska politiken har onekligen stigit ordentligt, inte minst sedan GP:s lokala Sifomätning i förra veckan visade mycket dramatiska förändringar i opinionsvindarna. Det nybildade Demokraterna med Martin Wannholt i spetsen har blivit Göteborgs tredje största parti. 13,9 procent av väljarna skulle rösta på partiet om det vore kommunalval i dag. Nästan lika sensationell var Socialdemokraternas starka tillbakagång till rekordlåga 15,4 procent. Största parti är Moderaterna som nådde 19,7 procent mot 22,3 procent i valet 2014. Vad beror förändringarna på? – Det är ett rop på något nytt, menade Martin Wannholt under GP Live-debatten. Det beror på tystnadskultur, demokratiunderskott, slöseri och på Västlänken, la han till.
– Ett missnöje med de styrande, hävdade Jonas Ransgård.
Han pekade också på att Göteborg i dag är otryggt och att vår stad rankas i Sverigebotten i kommunrankingen för äldreomsorgen.
Ann-Sofi Hermansson menade att det är viktigt att också lyfta fram det som fungerar men när hon hävdade att ”fantastiskt mycket går bra i Göteborg” var Ransgård inte sen att replikera. – Men inte kommunen. ”Ett rop på något nytt” är en rimlig huvudförklaring på den opinionsmässiga jordbävningen i GP:s Sifoundersökning. Socialdemokraterna har suttit vid makten i 24 år, nog för att ”regera sönder sig”. Människor har en sund demokratisk instinkt om behovet av växling vid makten. MISSNÖJET MED DE styrande, som Jonas Ransgård talar om, handlar både om bristande förtroende i spåren av affärer som de i Intraservice och Göteborg Energi, men också om konkreta problem och brister i äldreomsorgen, förskolorna och skolorna, i näringslivsklimatet och i bostadsbyggandet.
Göteborg uppfattas dessutom som segregerad och otrygg. Det kan de som har makten inte svära sig fria från – varken Socialdemokraterna, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet.
Och så har vi Västlänken. Martin Wannholt har kommit att personifiera motståndet mot det projekt som han kallar ”så förödande för Göteborg”. Han har därmed samlat dem som anser att ett stopp för Västlänken är Göteborgs viktigaste fråga. MÅNGA HAR TROTT starkt på Martin Wannholts och Demokraternas möjligheter att få stöd bland väljarna. Jag har inte tillhört dem utan ansett att ideologi och partitrohet skulle vara starkare än missnöjet.
Det är uppenbarligen fel. Men även de som förutspått stora framgångar i väljaropinionen måste ha blivit överraskade av det omvälvande starka Siforesultatet för Demokraterna.
Nu är partiet emellertid inte bara en liten spännande uppstickare utan en maktfaktor i politiken. Därför kommer deras politik och förslag att granskas mer noggrant av såväl medier som de andra partierna. Det är en ny situation för Demokraterna som måste visa att det inte är ett enfrågeparti och att man har lösningar på många problem. TILL VALET ÄR det lite drygt 130 dagar. Mycket spännande kan hända, i all synnerhet som nästan 19 procent av väljarna i GP:s opinionsundersökning var osäkra och inte valde parti. Var går de på valdagen? Förstärks de redan starka nya vindarna eller rör väljarna sig tillbaka till invanda, trygga val? Efter opinionsskrällen ter sig fortsatta framgångar för Demokraterna långt ifrån omöjliga.
Också på riksplanet har spänningen ökat. Mest har Annie Lööf bidragit sedan hon meddelat att Centern nu stöder regeringens förslag om särskilda uppehållstillstånd för ensamkommande. Förslaget har utsatts för förödande kritik – undermåligt juridiskt och orättvist i sak.
Annie Lööf beskrev det själv som ”illa utformat och illa framtaget”. Trots det kommer Centern att rösta ja. Moderatledaren Ulf Kristersson uttalade sig ovanligt skarpt om Centerns agerande och kommentatorer har talat om Alliansens sammanbrott, om svek och om ett sprängt regeringsalternativ.
Men så illa behöver det inte vara. Att Centern och Moderaterna har olika åsikter i invandringsfrågan är ingen nyhet, så i någon mening har inget hänt!
Många har trott starkt på Martin Wannholts och Demokraternas möjligheter att få stöd bland väljarna. Jag har inte tillhört dem utan ansett att ideologi och partitrohet skulle vara starkare än missnöjet.
ALLIANSENS PARTIER BÅDE kan och bör gå till val med sina egna program och hjärtefrågor. Samtidigt måste de tydligt deklarera vad de är ense respektive oense om. Och det är faktiskt mycket mer som förenar än vad som skiljer.
När SOM-institutet vid Göteborgs Universitet i veckan presenterade sin nationella undersökning över svenska folkets vanor och attityder framkom, som vanligt, en mängd intressanta förhållanden.
Fyra av tio svenskar vill se en blocköverskridande regering och 43 procent av de tillfrågade anser att invandring/integration är den viktigaste frågan, klar etta! Kanske kan det uppmuntra till en blocköverskridande uppgörelse, inte om regeringsmakten, men om väljarnas viktigaste fråga, den om invandring/ integration. Det skulle gagna både saken och politiken.