Nu målar Tigern tavlor
Efter några stökiga ungdomsår stod Roland ”Tigern” Ericsson vid ett vägval: satsa på boxningen, eller fortsätta på den inslagna, stökiga, vägen. Som de flesta vet, valde han boxningen och i förlängningen ett proffsliv. – Jag vet inte var jag hade varit om
Som ung valde Roland ”Tigern” Ericsson boxningen. På äldre dar har han valt igen – nu jobbar han som mental coach kombinerat med att måla tavlor.
KONSTNÄR.
Att avsluta en proffskarriär som idrottare kan vara ett svårt steg att ta. Många idrottare vittnar om att de hamnat i en identitetskris och inte riktigt vetat vad de skall göra efter karriären. För före detta proffsboxaren Roland ”Tigern” Ericsson innebar däremot karriäravslutet i stället ett steg på en väg han redan visste att han skulle gå.
– Jag hade en klar bild av vad jag ville göra och gick egentligen från det ena till det andra. Det var lite kämpigt att skapa sig en ny identitet, men jag hade mycket nytta av den mentala biten från idrotten, säger han.
– Jag startade mitt eget företag, Livslära 1996. Jag tycker att det är ett bra namn, eftersom livet är ett lärande. Det finns alltid något av det man har med sig som man kan ha nytta av och samtidigt vara öppen för nya saker, säger han. ROLAND ERICSSON ÄR uppvuxen i Biskopsgården, Länsmansgården och i Lilleby på Hisingen och det var där han inledde sin boxningskarriär.
– Jag hade lite svårt att hänga med i de vanliga skolämnena. Gymnastik, slöjd och teckning brann jag mer för. Jag började spela ishockey och var med i ett fruktansvärt grymt lag, som hette Demonerna, säger han med ett skratt. SEDAN KOM OS 1972. Där tog Hasse Thomsén brons i boxning.
– Då tjatade jag på mina föräldrar om att få börja boxas. Mamma tänkte väl att ”han får gå till klubben, så får han en blåklocka och så är det bra sen”. Men så blev det ju inte...
En av tränarna berömde det Ericsson gjorde och han kände sig sedd och uppmuntrad. Han blev kvar i klubben och sporten.
– Jag tror att det hade väldigt stor betydelse hur mötet jag hade med ledarna den kvällen blev. Att de fo-
kuserade på vad som fungerade i stället för att räkna upp alla tusen fel jag gjorde, säger han.
KARRIÄREN GICK FRÅN Hisingens boxningsklubb, via Redbergslid till Björlanda boxningsklubb och sporten kom senare att bli hans räddningsplanka. Under några ungdomsår blev det lite stökigt i livet och när han var 17 år nådde det sin kulmen.
– Jag hamnade i dimmans land en kort stund, under ett år. Jag kom ur spår litegrann. Min flickvän gjorde slut, jag var arbetslös, hade tappat lusten till boxningen lite och en dag när jag kom hem hade mitt föräldrahem brunnit upp, det var jämnat med marken. Detta samlat under en kort period gjorde att jag tappade fotfästet lite.
VÄNDNINGEN KOM NÄR en av hans tränare tog tag i den vilsna ynglingen och målade upp en framtidsbild där en boxningskarriär var möjlig.
– ”Men just nu lägger du all din energi på helt fel saker”, sa han till mig. Jag försökte slingra mig lite, men han fortsatte: ”Jag säger inte att det är lätt, men man gör val hela tiden. Gå nu hem och fundera på hur du kan använda din energi och gör ett vettigt val”. Roland valde boxningen. – Alla vill ha bekräftelse på olika sätt, så antingen blir man bra på något bra, eller så blir man bra på något dåligt för att få den där klappen på axeln man behöver.
1987 blev han proffs hos den danska boxningspromotorn Mogens Palle.
– När jag fick problem med Mogens Palle ... och det får de flesta boxarna ... då gick jag upp till Benny Rosén och frågade om han kunde sponsra mig, berättar Roland Ericson.
Det ledde till att Rosén inte bara sponsrade ”Tigern”, utan fick in honom i den engelska proffsvärlden, där han gjorde sin stora del av proffskarriären. Ericsson var rankad bland de tio bästa i Europa och var uppe i kvalmatcher till Europamästerskap, men nådde aldrig riktigt ända fram.
EN RAD SKADOR gjorde att karriären blev lite ojämn på slutet och när dottern Emelie föddes fattade Roland Ericsson beslutet att lägga handskarna på hyllan för gott. 1995 gjorde han sin sista match.
– När jag började läsa och utbilda mig inom om mental träning insåg jag att det var det jag hade hållit på hela mitt liv. Att alltid fokusera på styrkorna och det positiva. Det var det som gjorde att det gick så pass bra som det gjorde.
EFTER BOXNINGSKARRIÄREN har huvudfokus varit coaching, ledarskap, teamutveckling och ”att skapa mer arbetsglädje” – ur ett lösningsfokuserat perspektiv. Viktigast är kommunikation och de mjuka delarna i en organisation.
– Jag jobbar i första hand med styrkorna hos människorna i organisationerna. Vi synliggör det som fungerar och hur vi kan utveckla det som är bra, säger han.
Och vid sidan av har han sin akvarellmålning.
– Det var målningen jag var allra bäst på i skolan och jag målade mycket under skoltiden, men sedan blev det ett uppehåll tills jag var i 25-årsåldern. Då blev jag kontaktad av en man som skulle vara med på en hantverksmässa i Kungsbacka ishall. Han ville ha med mig i en utställning och tjatade så att jag till slut sa ja.
HAN LYCKADES SÄLJA några målningar och bestämde sig för att fortsätta.
– Jag kom tillbaks till den utställningen flera gånger under min tid som idrottsman. Sedan fortsatte jag. Nu har jag ungefär en utställning om året och målar en del på hobbynivå, säger han.
Nästa utställning blir på Posers Ateljé på Marstrand under första veckan i juli. gabriella.mohoff@gp.se
”Jag tror att det hade stor betydelse hur mötet jag hade med ledarna den kvällen blev” ”Jag jobbar i första hand med styrkorna hos människorna i organisationerna”