Jacqueline Woodson – ungdomsförfattare prisad som få
Hon har vunnit de flesta utmärkelser en ungdomsförfattare kan vinna, skrev nyss på ett kontrakt för Oprah Winfreys magasin O och är USA:s National Ambassador för ungdomslitteratur 2018-19. I helgen fick hon ALMA-priset till Astrid Lindgrens minne och fem
– Jag kunde aldrig föreställa mig att jag skulle få ALMA-priset. Jag har tänkt att det är ett pris för européer och sett det som ett ”white people award”. Jag tror aldrig att de gett det till en svart person förut, säger Jacqueline Woodson.
Det stämmer. Priset till Astrid Lindgrens minne, det största för barn- och ungdomslitteratur i världen med en prissumma på fem miljoner kronor, stiftades 2002 och har hittills delats ut till tre organisationer och 15 författare och illustratörer. Ingen av dem svart innan Woodson.
Att hon tar upp det faktumet säger mycket om hennes författarskap – inte för att det handlar om svarta, men för att det handlar om representation, om att synliggöra osynliga, om ensamhet.
– Alla är vi ”den andra”. Det är alltid några delar av oss som vi inte ser i resten av världen. Det gör oss delvis till individer, men det gör oss också ensamma! Jag tror att böcker kan ge dig dig själv, att de kan väcka dig.
HON SITTER VID köksbordet i sitt hem i området Park Slope i Brooklyn, New York där hon bor med sin flickvän och deras två barn. Hon är lång och har ett varmt, väldigt öppet sätt. Hon pratar starkt och tydligt med blicken rakt in i ens egen, men tittar ibland ner, nästan lite blygt, efter att hon avslutat sina meningar. Hon för sig på ett ålderslöst sätt, vilket även märks i hur hon pratar: ungdomligt uppbyggda meningar varvade med eleganta, äldre klingande resonemang. Jag hade aldrig kunnat gissa hennes ålder. Hon är 55.
Vid hennes fötter ligger den enorma hunden Shadow. Utanför glasväggen som vetter ut mot bakgården och ett stort blommande träd skäller hennes andra hund, en stor schäfer vars namn jag inte minns. Det senaste numret av magasinet Vanity Fair ligger på ett soffbord. På framsidan tittar skribenten, skådespelaren och producenten Lena Waithe in i kameran – en av få svarta kvinnor att någonsin pryda magasinets framsida och definitivt den första queera svarta personen att göra det. Texten om henne är skriven av Jacqueline Woodson.
JACQUELINE WOODSON FÖDDES den 12 februari 1963 i Columbus, Ohio men när hennes föräldrar skiljdes flyttade hon, hennes syster Odella, brodern Hope och deras mamma till South Carolina, alldeles nyligen frigjort från de grymma Jim Crow-lagarna och fortfarande extremt segregerat. ”You can keep your south” föreställde hon sig att hennes pappa sa till hennes mamma i den prisade boken Brown Girl Dreaming. Hon var ett år när flytten gick.
Som sjuåring kom hon till Brooklyn, New York och det afroamerikanska och latinamerikanska området Bushwick som idag är det kanske snabbast gentrifierande området i stan, men då tillhörde arbetarklass, immigranter och industrier. Hennes mamma, ensamstående och hårt arbetande, tog biblioteket till hjälp för att klara av att jobba och samtidigt ha tre barn. Böcker blev till barnvakter för syskonen som varje dag efter skolan satt på biblioteket tills mamma kom och hämtade dem.
Jacquelines syster, som var familjens ljus, plöjde bok efter bok. Själv läste hon sakta, sakta och gärna samma sida om och om igen. I skolan var hon inte särskilt duktig, men själv menar hon att hon läste långsamt för att hon ville få en djupare förståelse. Det fanns inget ytligt i hennes relation till böcker.
Trots de dagliga biblioteksbesöken var det en sak som tog henne flera år att hitta i litteraturen. Sig själv. Hemma är hon en vacker, intelligent, stark, svart flicka –i böckerna hon läser på biblioteket existerar hon inte. Där är alla vita, från världar långt från hennes egen.
Jacqueline Woodson börjar ljuga tidigt. Hon fascineras av berättelserna hon fabricerar ihop och hur människor lyssnar på dem, deras ögon växer i takt med att lögnerna lämnar hennes läppar. Hon börjar skriva tidigt och hon skriver överallt. Små historier i marginalen på sina läroböcker, på pappkassar, med kritor på trottoaren. Hemma transkriberar hon hela låtar och tv-reklamer och memorerar dem (hon kan fortfarande recitera så många 70-talsreklamer att det fyller en hel timme).
Först när hon når tioårsåldern möter hennes ljugande hennes skrivande och två förmågor flyter ihop till en. När hon en dag i skolan lämnar in en skrivövning, ger läraren Mr Miller, en man snål med komplimanger, henne faktiskt beröm. Hon inser att lögner på papper är helt väsensskilt att ljuga folk rakt upp i ansiktet. Det ena gör att man hamnar i trubbel, det andra att man får uppskattning.
45 år senare har hon skrivit över 30 böcker varav majoriteten är barn- och ungdomsböcker. Hon har även skrivit två vuxenromaner, poesi, essäer och journalistik. Snart blir hon återkommande kolumnist i Oprah Winfreys magasin O.
EN HEL VÄGG i Jacqueline Woodsons hem i Brooklyn, New York är fylld av plaketter, inramade diplom, medaljer och statyetter. Hon har vunnit så många priser och utmärkelser för sina böcker att jag inte kan räkna dem, och inte hon heller tror jag för alla är inte ens listade på hennes hemsida. Men det måste vara närmre 100, varav tre är ”lifetime achivement awards” och ett är det finaste priset man kan få inom litteratur i USA:
”Min intention som författare är att skriva om människor som jag själv inte såg som ung. Jag vill att folk ska besöka litteraturen och se någonting som får dem att inse att de inte gör den här färden själva.”
”National Book Award”. Dessutom är hon är utsedd till ”National Ambassador for Young Peoples Literature” av det statliga Kongressbiblioteket för 2018-19.
OCH NU ALMA. Jag frågar henne vad det svenska priset betyder för henne.
– Jag är fortfarande väldigt okänd för många människor, särskilt internationellt, så för mig betyder det här att fler människor nu kan börja känna sig mindre ensamma. Min intention som författare är att skriva om människor som jag själv inte såg som ung. Jag vill att folk ska besöka litteraturen och se någonting som får dem att inse att de inte gör den här färden själva.
”Verken ska hålla högsta konstnärliga kvalitet och präglas av den humanistiska anda som förknippas med Astrid Lindgren” står det på ALMA-prisets hemsida. Men Astrid Lindgren förknippas inte bara med en god människosyn, något som Jacqueline Woodson själv nämner.
– Vi kände bara till böckerna om Pippi Långstrump när vi var små. Jag älskade Pippis vildhet, hur äventyrslysten hon var, en stark flicka att identifiera sig med. Men det finns vissa problematiska koloniala inslag i böckerna också. När jag läste dem igen som vuxen tänkte jag att om jag läser detta för mina barn så måste vi prata om en författares ansvar sen. Vad de försöker säga och hur de tänker kring vissa människor.
I nyutgåvan av Pippi-böckerna har vissa ord strukits.
– Ja... Jag tycker inte att det är rätt väg att gå. Detsamma hände här med Huck Finn. Nordet togs bort. Det är ”white washing”. Jag tror att folk behöver veta hur litteraturen var och vad kampen handlade om. Astrid tog inte bort ordet, förlaget gjorde det. Och det gör det till mindre av författarens historia. Det enda som gör att vi inte upprepar historien är att vi kommer ihåg den.
PÅ EN HYLLA i hennes kök står några foton på hennes barn och ordet ”woke” utskuret ur trä. På ett av fotografierna står hennes dotter intill Barack Obama som håller henne tätt intill sig. De ler båda stort och öppet in i kameran. I dag ser USA:s politiska scen väldigt annorlunda ut. Har det påverkat dig?
– Jag läser tidningen mycket mindre nu. För jag vill inte engagera mig på det sättet. Det kan bli utmattande, jag kan glömma vad min roll i hela det här är. Vad det är jag är menad att göra. Vilket är?
– Jag ska använda mina verktyg som författare för att hjälpa folk att komma igenom den här tiden. Om jag själv kämpar med att ta mig igenom vår tid, hur ska jag då hjälpa andra? Jag tänker på våra förfäder. Afroamerikaner har gått igenom slaveriet, lynchningarna på -30, -40 och 50-talet, Jim Crow, polisbrutalitet och att bli mördade på våra bakgårdar för att vi håller i en mobiltelefon.
– Människor har satt brinnande kors på våra gräsmattor, har dödat våra fäder och farbröder, har tagit vårt land. Så det här som pågår, det är svårt, det är skrämmande, det är jobbigt, men vi har överlevt. Och vi kommer att överleva.
Det är det hon tänker på när hon skriver. Vilka verktyg unga människor behöver för att fortsätta sitt motstånd. För hon vill också skriva in hoppet i narrativet. Nyligen tände en man eld på sig själv i Prospect Park, inte långt ifrån där hon bor. Hon kände honom och hans familj. Det är lätt att förlora hoppet och perspektiven i den här tiden, säger hon.
– Det är hellabad just nu, men det är inte det värsta som kan hända.
”Människor har satt brinnande kors på våra gräsmattor, har dödat våra fäder och farbröder, har tagit vårt land. Så det här som pågår, det är svårt, det är skrämmande, det är jobbigt, men vi har överlevt. Och vi kommer att överleva.”