Ihåligt och kyligt Slowgold
SLOWGOLD Pustervik, lördag Bäst: Verklighet är enastående. Sämst: Attackviljan går till överdrift. Publik: Nästan fullt.
Amanda Wernes musik kan nog uppfattas som lite tvär till att börja med. Hennes röst är uppfylld av ett nästan kristet allvar. Textraderna, silade genom hasch och Mats Paulson, har intellektuella ambitioner. Melodierna kräver inlyssning.
På Pustervik i kväll har Slowgold multiplicerat det draget hos sin musik. Huvudpersonen står under hela konserten över sin svarta Gibson med ett uttryckslöst ansikte, som om hon lagt ner alla känslor i det kalla stränginstrumentet och tömt sig själv på innehåll. Hennes lummiga indieprogg har muterat ut i någon slags offensiv grunge.
LÅTARNAS TAKT LÄGGER sig ofta i utrymmet mellan dans och stillastående: du gör en ansats till att röra dig, men hittar inte riktigt in i rytmen. Känner dig plötsligt som ett konstigt djur, inte alls som en anständig medborgare som ska få en betydande summa tillbaka på skatteåterbäringen.
Ska Amanda Werne, som pressmeddelandet försäkrar före hennes tidiga spelning, ta sin karriär till nästa nivå så gör hon det lite svårt för sig.
Folk sitter och dricker kaffe och låtsas att de är civiliserade varelser. Werne splittrar Pustervik med ett gitarriff som låter hämtat långt nere i underjorden. Kontrasten mellan publikens släta humör och Slowgolds akuta intensitet blir intressant: Kvällen är aldrig särskilt inbjudande.
VID SINA TILLFÄLLEN fungerar detta tilltal utmärkt. Verklighet är självlysande, med en basgång som driver framåt i behärskat ursinne och en gitarrslinga som jublar genom huvudet. Också titelspåret från senaste skivan Mörkare är nästan olustig när den vecklar ut sig själv. Staden tassar runt lokalen och exploderar till sist över publiken som ett vrål från en uråldrig, riktigt stor varelse.
Werne har en vision, den riktigt strålar ur hennes tillknutna kroppsspråk, och hon tycks följa denna obevekligt. Att ha en vision, och att sedan följa denna obevekligt, ska vara någonting alltigenom bra. Det säger människor hela tiden.
MEN SPELNINGEN HADE överlag mått mycket bättre av ett mildare angrepp, av lite mer balans mellan mörkt och ljust. För många låtar slutar i instrumentala utsvävningar som bankar mot väggarna och pressar mot trumhinnorna. Inledningsvis är det förhäxande, snart blir det förutsägbart. Trots att Amanda Werne sjunger utomordentligt, trots att bandet följer hennes utfall utmärkt, så känns allt lite ihåligt och kyligt.