Lång startsträcka för Hästpojken
HÄSTPOJKEN Stora Teatern, lördag Bäst: Spelglädjen som väller fram. Sämst: Konserten matchar inte lokalen. Publik: Slutsålt.
Det finns något ambivalent i att se Hästpojken på Storan, sittandes, strax efter klockan sju och utan en dräggfylla i kroppen. Känslan går tillbaka till den där starten, till Caligula och spelningar som var mer kaos än konsert. Men faktum är att det är länge sen Hästpojken var kaos på skiva. Redan när andra plattan Från där jag ropar släpptes knorrades det i min bekantskapskrets: Var är det skitiga? Var är festen?
Det är såklart inte så att Hästpojken gick och blev myspop över en natt. Det finns fortfarande hårda musikaliska kanter att kliva in, det finns fortfarande fest i duon – om inte så tydligt på skiva, än mer så live. Det visade klipp på sociala medier från stockholmsspelningen dagen innan tydligt. Så, visst känns det ambivalent att sitta i den där vackra teaterlokalen.
JAG ÄR INTE ensam om att tycka det. Runtom mig pratar folk redan innan spelningen om höstens gig på Pustervik och från scen tar det inte lång tid att förstå Martin Elissons hintar om att vi faktiskt får ställa oss upp – ”jag har kollat med publik- ansvarige, men ta det försiktigt”. I en intervju jag gjorde med honom och bandkamraten Adam Bolméus för Gaffa under våren påpekade han att de nu har material att göra två helt olika typer av spelningar – de kan välja den mjuka vägen. Om de vill.
Det vill de inte i kväll.
FEM ÅRS FRÅNVARO har gett ett fint album i Hästpojken är död. Men också ett sug efter att lira. Att rocka, om man får vara så mossig. Martin struttar på scen redan i inledande Imperial. Han drar sig i håret medan han ömsom kvider, ömsom trycker ur sig raderna av text. Han har saknat det. Det syns på honom.
Men det är inte lätt att få publiken att följa. Trots att det svänger och gungar, trots att Hästpojkennykomlingen Gustav Ejstes, från Dungen, spelar piano med så mycket feeling att hälften hade räckt. Det är det där avståndet. Jag ser hur de svettas, men vill känna det.
Första publikurladdningen kommer under Cancerkropp. Sisådär sju låtar in. Sen rör sig rumporna närmast unisont tillbaka till de sköna röda dynorna igen. Det är liksom inte bandets fel, det är omständigheterna. Det tar så mycket längre tid att slå sönder den fjärde väggen, så mycket längre tid innan vi möts. Först under extranumren – Family man, Samma Himlar och Gitarrer & Bas, trummor och hat – står vi där tillsammans. Det borde vi gjort från början.
Det här blir grymt på Pustervik.