Brittisk modernism
Bostad: Vad hade de intellektuella i Bl o om s bur y gruppen tyck tomdagens inredningsstilar?
Om författaren och konstkritikern Ingela Lind kunde sätta sig i en tidsmaskin och färdas tillbaka skulle hon låta årtalet stanna på 1912 och kliva ut i den stökiga och trångbodda stadsdelen Bloomsbury i London. Här korsades vägarna för några av den tidens största författare, ekonomer, konstnärer, historiker och kritiker med namn som Virginia Woolf, E.M. Forster, John Maynard Keynes, Vanessa Bell, Duncan Grant, Lytton Strachey och Roger Fry i spetsen.
– De sysslade med kultur som livshållning och hade övergripande moraliska ideal som vi behöver bli påminda om. Det fanns en fantastisk optimism om en helt ny världsordning, det skulle vara fruktansvärt roligt att få vara med om. Jag skulle vilja veta hur de kunde tänka så fritt, säger Ingela Lind.
Hon bär runda glasögonbågar, inte helt olika de som en gång i tiden satt på författaren Virginia Woolfs näsa och har just kommit ut med en ny bok om Bloomsburygruppen, Ta sig frihet: Bloomsbury, Indien och konsten att leva.
Hon är också extern kurator för en stor utställning på konsthallen Artipelag i Gustavsberg. Det är den första utställningen i Sverige som porträtterar medlemmarnas liv, konst, design och tankegods.
– Jag har inte hittat någon lika djärv grupp i dag. De var helt gränsöverskridande, säger Ingela Lind. FLERA MODEHUS HAR
plockat inspiration från de radikala frontfigurerna till sina vårkollektioner. Bloomsberries, som de ibland kallas, var pacifister och emot religion. De lutade sig mot den franska revolutionens ideal om jämlikhet och solidaritet och levde i skiftande konstellationer. Virginia Woolfs syster, konstnären Vanessa Bell, hade två barn med Clive Bell, men levde sedan med Duncan Grant, som hon fick en dotter med. Samtidigt hade Duncan Grant unga älskare vid sidan om.
De var en brokig skara som ändå höll ihop. De var politiskt och sexuellt lekfulla, och det lekfulla behövde inte vara en motsats till allvaret. Flera var homosexuella och bisexuella, men de ville inte bli placerade i fack utan tyckte att människan skulle vara i centrum.
Efter den viktorianska erans fokus på renlärighet, mörk inredning och tunga möbler kom Bloomsburygruppen som en motreaktion. Där det viktorianska hemmet skulle vara en borg som skyddade familjen mot världen blåste Bloomsberries liv i rummen, målade på allt de kom över och var totalt respektlösa inför stilkrockar. Där modernismen i Sverige ledde fram till den praktiska funkisstilen andades Bloomsbury vid samma tidpunkt lekfullhet och gränslöshet. Det behövde inte vara funktionellt, eller ens hålla ihop. KONSTKRITIKERN ROGER FRY
drev tillsammans med Vanessa Bell och Duncan Grant konstnärskollektivet Omega Workshops som skapade lekfulla mönster i starka färger, målade på möbler, glas och textilier, och gjorde inredningar på beställning.
Konstnärerna Vanessa Bell och Duncan Grants gård Charleston i Sussex i södra England blev ett informellt centrum för gruppens medlemmar. Stenhuset ackompanjerades av en rufsig trädgård och inomhus pågick konstanta utsmyckningar och kreativa projekt.
– Fritt skapande var den största grejen. Det fanns en tilltro till förvandling med enkla medel.
– Charleston var en symbol för hela deras estetik. Det var ett roligt och vimsigt ställe. De brydde sig inte om ifall saker var äkta eller kopior, man skapade värdet själv och underkastade sig inte vad andra hade sagt var fint. En del är ganska fult, men tillsammans är detta en del av charmen.
Ingela Lind beskriver stilen som eklektisk, som en mjuk modernism. Vävda mattor kunde målas med vattenfärg och bläck, garderobsdörrarna smyckas med geometriska mönster i form av gula solar eller stora, utslagna blommor, och när tavlorna på väggarna steg i pris kunde de bytas ut mot kopior. Det var bohemiskt och hämningslöst och rummen bytte ständigt skepnad.
– Det skulle inte vara tjusigt, det tyckte de illa om. Det intima var det viktiga, en miljö där man kunde prata mycket och som kändes rolig. Inte en plats där man ställde ut verk som ingen fick röra.
Vad skulle de tycka om inredningsstilen i Sverige 2018?
– Jag tror att de skulle tycka att möblerna var för färdiga när man köper dem, och att livsstilen är alldeles för kommersiell. Det är roligt att så många intresserar sig för inredning, men vi håller på mycket med ”showrooms” och bilden av oss själva. Nu är det viktigt att snabbt tala om sitt värde och det tycker jag är omänskligt.
”Det skulle inte vara tjusigt, det tyckte de illa om. Det intima var det viktiga, en miljö där man kunde prata mycket och som kändes rolig. Inte en plats där man ställde ut verk som ingen fick röra.” INGELA LIND
Extern kurator för utställningen på Artipelag