Bernt Bernander

Bernt Bernander avled stilla i hemmet i Göteborg den 8 april 88 år gammal. Han sörjs närmast av sin hustru Barbara och döttrarna Käbi och Heidi med familjer.

Bernt föddes som ett av sex barn till komministerparet från Västerlanda, Gustav och Elisabeth Bernander, och växte upp i deras missionärshem i dåvarande Sydrhodesia. Skolgången i Afrika följdes av studier i romanska språk vid Göteborgs Högskola. Efter sin licentiatavhandling i franska 1958 gick Bernt över till journalistiken, som utrikesredaktör på GöteborgsTidningen. Från 1960 kunde han som tolk och sambandsofficer i den första svenska Kongobataljonen rapportera från platsen till GT, som vid det laget bör ha haft Sveriges bästa täckning av utvecklingen i Kongo.

1962 lockades han att ingå i FN:s Kongooperation, som då hade gått upp i högvarv. Bernt inledde en fyrtio år lång, ovanligt framgångsrik, karriär inom FN:s internationella fredsoch utvecklingsarbete. Den tog honom via befattningar som chef för UNDP i Etiopien och Zaire, och chef för Mekongkommittén i Bangkok till toppjobbet som Assistant Secretary General i FN och chef för UNDP:s Office for Project Services i New York. Framgångar på egna meriter – i ingen av dessa utnämningar bad han om, eller fick, stöd av den svenska regeringen.

Efter pensioneringen från FN 1990 åtog sig Bernt nya uppdrag, bland annat som Generalsekreterarens särskilde representant i Irak 1991, som chef för FN:s rehabiliteringsprogram i Kambodia 1992, och som chef för FN:s humanitära program i Moçambique 1993-94.

I Sydafrika hade Bernt 1962 träffat Barbara. I sina memoarer ”Växtverk – FN-aktioner i backspegeln” talar han om en vidsynt ung kvinna, som hade kurage och tillförsikt att gå mot strömmen och öppet ta avstånd från rasism och apartheid i landet. ”Och så var hon fager”. Bröllopet stod i svenska kyrkan i Johannesburg. Döttrarna Käbi och Heidi föddes 1965 respektive 1966.

1965 bestämde sig Bernt och Barbara också för att skapa en fast punkt i sitt kringflyttande liv. På Ithaka hittade de en olivbevuxen sluttning med strand i Forkys hamn, just där Odysseus enligt Homeros sattes i land av fajakerna efter sina irrfärder från Troja. Där lät de bygga sig ett andra hem i grekisk stil, som kom att bli en träffpunkt för familjen många år.

Det var på åttiotalet i Mekongkommittén, som Bernt blev min chef. Hans skärpa, djupa kunskaper och breda kompetens, liksom hans språk, stil och humor gjorde djupt intryck på mig. Efter hans pensionering och hemflyttning till Sverige samarbetade vi i en serie uppdrag inom det internationella utvecklingssamarbetet, ett samarbete som med åren djupnade i en nära vänskap. Saknaden efter Bernt är stor.

Krister Eduards