Känslorna svallar i Ghosts nya kostym
Spelreglerna har ändrats. Alla kort ligger på bordet. Gåtan Ghost är ingen gåta längre. Men bandet fortsätter vara intressant. Inte bara genom nya kostymer, den färska insynen i bandet i form av Tobias Forges hjärtskärande sommarprat förra året och medverkan i Värvet utan också rent musikaliskt. När Ghost nu är tillbaka med sitt fjärde studioalbum är det också det första efter avslöjandet om vem som gömt sig bakom Papa Emeritus. Men, mystiken lättar inte för det. DET VAR PÅ spelningen i Liseberg i höstas som Papa Emeritus III släpades av scen innan en betydligt äldre påve gjorde entré och deklarerade på italienska att festen är över och att medeltiden nu börjar. Och om medeltiden var poppig så stämmer det. Prequelle är Ghosts poppigaste platta hittills, men också den mest sorgsna och nakna. Nya Cardinal Copia verkar ha nära till känslorna. ALBUMET INLEDS med en spöklik psalm sjungen av oskyldiga barnröster, som snabbt övergår i en bombastisk introduktion till vad som ska komma, varvid den abrupt tar slut. Istället kommer Rats, en klassisk Ghost-dänga som sätter sig på hjärnan direkt (vill du bli underhållen föreslår jag även musikvideon som hör till). Även albumets andra singel går knappast obemärkt förbi. ’’Påminner om schlager’’ sa en bekant och jag blev skeptiskt men fick genast ta tillbaka mina nedlåtande kommentarer. Visst låter det som schlager, men bra schlager och jag kan faktiskt se Ghost i Melodifestivalen 2019 där de charma både rockfarsor och kids och sopar mattan med Samir och Viktor.
Det hade varit något. MEN ÄVEN OM det är poppigt och glatt finns det givetvis ett mörker också. Pro Memoria börjar som en skön avslappningslåt i slutet av ett yogapass för att sedan övergå till soundtracket till vad som skulle kunna vara en amerikansk krigsfilm för att till sist landa i mjuka melodier som även här får en att sjunga med. Piano och syntar smyger sig in och vi får lyssna till berättelser om Lucifer och döden. ’’Kom ihåg att du kommer att dö, glöm inte din vän döden’’. Avskalat och bombastiskt på en och samma gång. ALBUMETS SISTA SPÅR, Life Eternal, är en sällsynt vacker ballad som påminner om He is från 2015 års kritikerrosade Meliora och jag kan inte bestämma mig för om det är en bröllopsvals eller begravningspsalm. Även här vittnar texten om tankar om att ingenting varar för evigt och att avsked kan vara både en smärtsam och vacker handling. Det är svårt att inte bli berörd.