Neko Case ratar den enkla vägen
Neko Case har gått från en förhållandevis rak och enkel americana på sina första album, till ett helt eget uttryck Det hörs att det är Neko Case som håller i taktpinnen, att det är hennes vision som fått styra. Helt utan kompromisser. Det är väl därför det har blivit så bra.
Efter två minuter av öppningsspåret Hell-on sadlar Neko Case om. Låten skiftar från moll till dur och drar iväg i en helt annan riktning. För en stund skingras hennes deppiga anslag som flyktande morgondimma, innan molltonerna rullar in igen och låten fortsätter som tidigare. DEN DÄR OSÄKERHETEN
om vart musiken egentligen är på väg, men att den så gott som aldrig tar den enklaste vägen, är en orsak till att jag tycker så mycket om Neko Case. Det finns fler.
Den amerikanska sångerskan har en av branschens mest personliga och särpräglade röster – djup, sval, fokuserad, svävande – och i en line up med tiotusen liknande sångröster skulle den ändå sticka ut ur mängden.
Dessutom är 47-åriga Neko Case en av sin generations absolut starkaste låtskrivare och har gått från en förhållandevis rak och ”enkel” americana på sina första album, till ett helt eget uttryck, en förening av ödesmättad croonercountry och stillsamt vindlande rock som inte liknar något annat. Som när den träffar rätt inte går att värja sig mot, och som på det här albumet träffar mitt i prick mest hela tiden.
ALBUMETS LÄNGSTA låt, Curse if the I-5 Corridor, är en vacker popduett med Mark Lanegan, en svepande Bondballad, en oberäkneligt eskalerande tillbakablick på en lyckligare stund i Neko Cases liv – alltihop samtidigt.
Den här gången har hon samarbetat med bland andra Joey Burns från Calexico, Beth Ditto, KD Lang, Laura Veirs och svenske Björn Yttling som har hjälpt till att producera. Men det hörs att det är Neko Case som håller i taktpinnen, att det är hennes vision som fått styra. Helt utan kompromisser. Det är väl därför det har blivit så bra.