Gråt och blommor på Litterär gestaltnings examen
Masterstudenterna från det tvååriga masterprogrammet i Litterär gestaltning vid Akademin Valand hade sin examensläsning på Litteraturhuset i onsdags. Johannes Björk var där.
Under rubriken ”Hur kan vi gråta när det blommar så vackert längs väggarna” presenterade masterstudenterna från Litterär gestaltning vid Akademin Valand i onsdags kväll sin examensuppläsning i Litteraturhuset. Gråten och blomningen, förtätade bilder för affekt och natur, kan sägas peka ut de områden som de unga författarna förhåller sig till.
Hos en del sammanfaller också de båda. Stina Vogt rekapitulerar minnet av en mor med en känsla som aldrig förlorar i styrka. Det handlar om att hålla sig inom ramen för det första och det sista, födelsen och döden, i ett försök att bevara det som gått förlorat och höja det över det egna jaget: ”Ingen ska sörja mig som jag sörjer mamma – det är naturens lag”, deklamerar Vogt och rör sig från idyll via tragedi till elegi. Kring familjetematiken rör sig också Malin Rönning, men med ett diametralt motsatt känsloläge, när hon i sin suggestivt klaustrofobiska dikt Fauna låter familjen träda fram bland träd, gräs och stenar, men här med djurlivets baksida: rivalitet, avund och avsky. Allt, från syskon till löjliga leksaker, ger upphov till gränsdragningar och aggressiva markeringar. Men flyktvägarna ur detta kvävande tillstånd pekar inte mot någon självständighet, något solitt jag, utan snarare mot ett uppgående i andra kroppars värme eller ett kyligt naturblivande.
AFFEKTERNA RÖR SIG nu inte bara kring naturen och den förment naturliga familjen, utan också utåt, mot samhället. Rappt så i Arazo Arifs utkast till sin autofiktiva roman Kapitalet, där berättarjaget under en klubbkväll genomlöper korsdraget från exotifieringens oinformerade intresse med en överlevnadsstrategi av lika delar frustration och ironisk överlägsenhet. Mer långsamt och skärskådande i Judith Kiros dikter. Där splittras kroppen likt språket mot en tunga hos någon som aldrig vänjer sig vid att tala utan språk. Kiros skapar bilder som skänker en erfarenhetsgrundad bärkraft åt vad som det senaste decenniet närmast blivit en truism: att språkets struktur utövar våld mot erfarenheten. Kiros nöjer sig inte med att bara konstatera, utan insisterar, tar det inifrån och ut.
KVÄLLENS BEHÅLLNING är dock Kalle Hedström Gustafsson. Med sina översvallande allitterationer, assonanser och lyriska bilder – att gröpa ur ensligheten och hålla den i handen – skulle dikterna lätt kunna falla in i klichéer. Men genom en preciserande långsamhet väljer Hedström Gustafsson i stället att gå tillväga som en arkeolog med språket; han uttömmer det, överlämnar känslan till naturen, och låter språket kristalliseras likt den kvinna som i vad som kan vara ett postapokalyptiskt landskap blir ett med den näringsfattiga sältan. Det är en dikt som drar mot ekokritik, men med ett språk som blir identiskt med en mytisk natur på ett sätt som påminner om Birgitta Trotzig. Åt detta håll bör de hugade förlag som fortfarande intresserar sig för poesin genast kasta ett öga.
Han uttömmer det, överlämnar känslan till naturen, och låter språket kristalliseras likt den kvinna ...