MARIA DOMELLÖF-WIK:
Den isländske regissören Hafsteinn Gunnar Sigurðsson lyckas behålla en vardaglig ton mitt i surrealismen Om filmen Grannfejden,
Redan första scenen drar in oss i ett känslomässigt plågsamt gräl, som eskalerar. Agnes ertappar sin kille Atli med att kolla på vad som ser ut att vara porr på datorn. Något han dessutom först förnekar. Deras lilla dotter Asa vaknar och Agnes är förbi av vrede: Ut! Du ska ut! befaller hon och Atli, som inte har någon annan stans att ta vägen, tvingas uppsöka sina föräldrar i barndomshemmet.
I en parallellhandling, som snart växer till filmens huvudspår, får vi följa två par som bor grannar en radhuslänga, och uppenbarligen inte drar jämt. På Inga och Baldvins tomt växer ett stort träd som skuggar Konrads och hans unga nya hustru Eybjorgs altan. År av tjat om att beskära det lätt bedagade trädet har varit resultatlöst. ATT INGA KALLAR grannfrun Eybjorg för ”den cyklande subban” sätter tonen. Snart visar det sig att en djup tragedi ligger bakom den psykiska instabilitet som Inga uppvisar, och som grannarna tidigare haft en viss förståelse för.
Strax inser vi också att Inga och Baldvin är Atlis föräldrar, och därmed även lilla Asas farmor och farfar.
En detaljrik berättelse vävs kring huvudpersonerna, och oanade bevekelsegrunder skymtar bakom deras handlingar. Å ena sidan handlar filmen om sorgebearbetning, och Atlis bror Uggi är filmen igenom ytterst närvarande i all sin frånvaro.
Å andra sidan handlar det om en uppslitande vårdnadskonflikt där Atli rövar bort lilla Asa från dagis för att åka på picknick utanför Ikea.
Främst är det, som så
ofta när det gäller isländsk film, känslohämmade män i centrum: såväl Atli som hans pappa Baldvin känner hjärtat svämma över, men har svårt att prata om det. Baldvin – rörande fångad av Sigurður Sigurjónsson som var lysande redan som Gummi i isländska Bland män och får (2015) – har i alla fall sin kör, där han sjunger ut en del av sin stora frustration.
GRANNFEJDEN SOM trappas upp blir till en burlesk och nattsvart saga som inbegriper kusligt placerade trädgårdstomtar och försvunna husdjur. Inslagen av närmats galen grannsadism får Ulf Lundell konstfejd med grannarna på Österlen: Kivik Art Centre och Ace of Basestjärnan Jonas Berggrens bryggkonflikt i Långedrag att i jämförelse framstå som lättsamt smågnabb.
Skådespelarinsatserna imponerar och filmfotografen Monika Lenczewska förtätar bildspråket. Obehagskänslan förstärks dessutom av Daníel Bjarnasons suggestiva musik. Visserligen kunde mer gjorts – och gärna lite mer subtilt – kring trädet som metafor för de dysfunktionella relationerna.
ÄNDÅ LYCKAS isländske Hafsteinn Gunnar Sigurðsson behålla en vardaglig ton mitt i surrealismen, nästan ända fram till det flippade slutet som må vara konsekvent men ändå är väl blodigt för min smak.
Å andra sidan handlar det om en uppslitande vårdnadskonflikt där Atli rövar bort lilla Asa från dagis för att åka på picknick utanför Ikea.