Fräckt – men kan bli bättre
KROGKOLLEN: Fredric Askerup lämnar Hello Monkey med en påtaglig känsla av förvåning.
Hello Monkey har länge varit en jämn och innovativ favorit; med sin moderna asiatiska fusionsmix och med armar som har spretat åt alla håll och kanter, men i slutändan alltid fått ihop det – och gått i mål – oftast i enastående storstilad form.
På Magasinsgatan har jag suttit och glott på kockarna i det öppna köket när de briljerat i finhackning och visat upp nästan konstnärliga sidor – och på Linnégatan har vi kunnat gömma oss bakom det överdåniga koreanska barbecueberget och sen glatt ramlat ihop i den cocktailvarma solsidannatten.
DEN TREDJE KROGDELEN av ”Apan” blev Smörgåsbaren på Kyrkogatan, vilket kändes lite otajmat då trendmacka-tåget redan hade gått kändes det som – och inte heller blev långvarigare än att man snart gjorde en nyemission och i stället skapade en fusion mellan Kina och Italien.
Det låter helt underbart, eller hur? Två världsbästa kök i ett liksom.
Och sympatiskt nog har Hello Monkey komponerat två delarmenyer, en större och en combi, och den senare hugger vi ju gärna vid ett förstagångsbesök för att få en uppfattning av vad det handlar om. När vi läser menyn så blir vi nämligen tårögda av uppfinningsrikedomen och vill ha in allt på en åsnekärra, men det ska visa sig inte behövas nån eskort eftersom man inte får speciellt mycket för 265 spänn per person.
RAVIOLI MONKEY STYLE är en ångkokt och vegetariskt gyozaknyte och Asian Ravioli är en liten överstekt raviolikudde (två var) – och den senare är skriven som rena poesin i menyn: ”Grissida, fermenterad chili, koriander med miso och päronsmör”, och vi blir helt chockade av att faktiskt inte hitta mycket spår av de smakerna i någon av dem. Kanske inte så konstigt då fyllningen knappast överstiger 2 gram? Men två goda dippsåser (det kan dom!) tröstar oss i alla fall något.
DEN KINES-ITALIENSKA uppfinningen ”Italienska dumplings” faller övriga sällskapet på läppen – men övertygar inte mig; kyckling, soltorkade tomater toppade pancettacreme och ingefärsvinägrett låter ju även det hur gott som helst, men någon gillar att den feta cremen tagit över för mycket, de andra tycker inte det. Två små munsbitar var, det är allt.
Friterat går ju knappast att misslyckas med, hoppas vi vidare, och hugger in på varsin liten friterad pastaräka som har fått sin sista vila i ett wraps-salladsblad med kinasmaker, men inte heller den exploderar, men är helt okej.
VI HAR NU även vinkat efter servicen, som har glömt ta in vinet och läskeblasken – och med så lite mat så hinner vi nästan äta upp in innan den trehövdade servicen lyfter blicken åt vårt håll, denna lugna varma senmajkväll, strax innan löning.
Eftersom ingen av oss blir mätt rullar vi in en ostig tryffelsalamipizza, som inte blir uppäten på grund av … ja, den smakar ju bara ost.
Förvånade lämnar vi Apan den här gången och det känns lite som när en vän har gått och blivit tokig, inte vet vad hen gör men tappat konceptet.
Gör om, gör rätt, vi vet att ni kan mycket bättre.