Pedagogiskt problem
ren. På Kalla krigets tid. Folk som var barn på åttiotalet brukar andtrutet försäkra att de ständigt var livrädda för atombomben. Kanske hade de alarmistiska dagisfröknar. Men vi visste alla var skyddsrummet låg. Det vet man inte idag. Det byggs i alla fall inga nya.
I vårt femtiotalshus står cyklar med punka och gamla pelargonkrukor i skyddsrummet, bakom höga trösklar och järndörrar med ratt. Så ska ett skyddsrum se ut. Präktigt. Men det stoppar tyvärr inte för en atombomb. Så det är för tidigt att räkna bort diplomati och nedrustning bland skyddsåtgärderna.
Att det inte byggs några nya skyddsrum är förstås ett pedagogiskt problem för regeringen. Hela denna utmärkta lilla broschyr är ett pedagogiskt problem. Den ska i samma andetag försäkra att ”vår beredskap är god” och lura oss att börja träna på ”rädda sig den som kan!” INGEN TROR ATT Kriget omedelbart står för dörren – trots att ryssarna flyger hej vilt över Östersjön – men hur är det med Krisen? Tror regeringen på den? Mja. Trots rekordvärmen och böndernas befogade oro kan man inte säga det. De stora hoten i form av klimatkatastrof förblir besynnerligt abstrakta. Och trots att hackeranfall mot datanätverken tids nog kommer att skaka vår vardag ordentligt, så är det ingen som darrar av skräck ännu.
Men regeringen vill att vi ska vänja oss vid tanken. Mental krisberedskap. Och en utgångspunkt har avgjort varit att fyrtio procent av medborgarna inte har en susning om vad de ska göra vid en större kris.
Kanske har regeringen gått på bio och tagit intryck. I populärkulturen vet alla hur man lagrar konserver och färskvatten, vevar sin lilla radioapparat när strömmen gått, eller bygger en koja under bordet för att hålla värmen. Alltsammans råd som förmedlas i sansad ton i broschyren.
Lite vanligt preppers-vett har ingen dött av. Man ska alltså ha konserver och färskvatten i beredskap
I dagens debatt är konformitet ett av de fulaste orden som finns. Valfrihet är allt. Allmän mönstring luktar Hitlerjugend. Mellan raderna i broschyren ligger behovet av att hitta gemensamma plattformar för bevarandet av en samhällsanda. Texten andas en kompromiss. Medborgarna uppmanas att lära känna sina grannar.
Om konformism alltså är ett skällsord så är Tillit fortfarande ett av de vackraste orden i svenska språket. Och tillit är alldeles avgörande, både på en existentiell och på en samhällelig nivå, om vi får tro statsvetaren Bo Rothstein och hans kollegor. Ju högre tillit till staten, myndigheterna och mellan medborgarna, desto större motståndskraft – om krisen eller kriget kommer. DET ÄR NÄR tilliten saknas som vi trampar ner varandra i soppkön och lämnar barn och gamla på efterkälken. Men hur bygger vi tillit? Det är en knäckfråga för regeringar av alla kulörer, för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, och för oss själva och varandra. I skyddsrummet måste sverigedemokrater och centerpartister inte bara sitta och trängas sida vid sida i dålig luft. De måste också ge varandra första hjälpen.