Jag är fast i nostalgins bojor

har jag gjort en kort intervju med Niklas Strömstedt. Han hävdar att det är trevligt med nostalgi. Jahaja. Om man kan hantera den, kanske. Jag har just flyttat, vilken är en process som är en prövning för en person som har fallenhet för det nostalgiska och sentimentala. Mitt sämsta exempel är en hög med t-shirts, kanske 30 tröjor hög. De är ofta färgglada och har tryck över bröstet, gärna med en hälsning från någon bortglömd musikfestival, ett band som är förpassat till historien eller någon tidstypisk slogan som ingen skulle förstå i dag. Först är de undanlagda för att de gått ur modet. Sedan är de sparade för att de är ”t-shirts som är bra att träna i”. Sedan är de sparade en gång till för att de är en nostalgisk påminnelse om en tid då jag tränade. trots allt slängt och skänkt, och jag har varit nära att slänga ännu fler. För någon vecka sedan stod jag i ett källarförråd med en vinylsingel i handen. Skivan låg i kolsvart fodral och hade vitt tryck, eftersom det var billigast möjliga lösning för ett källarband från Kungsbacka. Jag tog en avskedsbild med mobilen och messade till en barndomsvän. ”Spara eller slänga?” Svaret kom snabbt: ”En raritet. Vill du bli av med den är jag spekulant. Jag har tappat bort min.” Nu blev jag inte bara nostalgisk, jag blev snål också. En raritet, alltså?

JAG BESTÄMDE MIG för att behålla den, förstås. Det är något visst med första plattan. Det är därför Niklas Strömstedt, 60 i sommar, kan möta unga vuxna som tindrar med ögonen över att få se stjärnorna från sin Allra Första Skiva uppträda igen. Det gäller att ha lite flyt med den första skivan. Om den inte råkar vara kreddig och epokgörande kan den åtminstone vara GES, ett band som uppenbarligen är livskraftigt nog för att återförenas.

Min första skiva var av Acme Band. De gjorde aldrig fler plattor, och chansen till återförening får bedömas som ytterst liten. Skulle det hända lovar jag att vara där.