Sofie Elkans glömda Göteborgshistoria
Hon är främst känd för eftervärlden som Selma Lagerlöfs kärlek. Karin Brygger skriver om den diskret radikala Sophie Elkan som spelade en stor roll i Göteborgs judiska liv.
Sophie Elkan, som efter sin bortgång oförtjänt hamnat i skuggan av kärlekskamraten Selma Lagerlöf, var faktiskt en riktig kosmopolit. Enligt egen utsago hade hon ”hängt på vägarna” sedan tjugoårsåldern, långt innan hon och Lagerlöf påbörjade sina långresor 1895. I motsats till Goethe som enligt sin dagbok 25 oktober 1786 – lika hastigt skyndar ut som in ur i Boboliträdgården besöker Lagerlöf och Elkan trädgården i Florens med glädje ungefär ett decennium senare. Men trots ständiga resor och en stor kännedom om livet på kontinenten återvände Elkan alltid till sin hemstad. Här är hon också begraven, på den gamla judiska begravningsplatsen.
DEN ÄR BELÄGEN mellan järnvägens infart till centralstationen och en trafikerad genomfartsgata, som i sin tur gränsar till spårvagnshållplatsen Svingeln. I dess ena ände står ett litet kapell i morisk stil. Det mörkgula teglet utgör en vacker kontrast mot kupolens gröna plåt.
De en gång så futtiga elva kvadratmeter som dåtidens mosaiska församling tilldelades 1792 för att kunna begrava sina döda låg på den tiden i periferin, i stadens utkant. Sedermera har Gullbergsvass blivit centrum. Huskroppar har växt upp, rivits och växt upp igen och trafikleder lagts om. Redan 1817 utökades begravningsplatsen i takt med en växande judisk befolkning på västkusten, och 1915 anlades ännu en begravningsplats: Nya Judiska begravningsplatsen. Den senare är placerad i anslutning till Östra Kyrkogården och fredad från trafik. Men – en judisk begravningsplats får inte flyttas. Därför delar Gamla begravningsplatsen samma öde som många gamla judiska begravningsplatser runt om i världen. I urbaniseringens kölvatten blir de undanträngda, bortglömda men på samma gång gör denna oåtkomlighetens logik dem alltmer mytomspunna. Vilka vilar där?
FÖR ATT URSKILJA det ingraverade namnet på en av de ljusare och mer välbevarade stenarna en bit från grusgången måste man böja sig framåt, inåt, föra undan några grässtrån. En brännässla stryker sig mot min handrygg och lämnar ett märke. Sophie Elkan, född Salomon. 1853-1921.
Familjegraven där författaren Elkan vilar består en sten formad som en uppslagen bok. På dess sidor står maken Nathans och dottern Kerstins namn, de båda gick bort i tuberkulos med en dags mellanrum i Nice redan 1879. Elkans namn är sämre bevarat, svagare och återfinns långt nere vid marken, som vore det skrivet på sockeln.
Så länge Elkan levde var famil-
Lagerlöf kom nog aldrig över Elkan. Hon dog själv 1940 i det rum på Mårbacka hon inrett till Elkans minne.
jens bortgång ett mörker hon aldrig kom undan. Utan undantag klädde hon sig i svart efter deras alltför tidiga död. På bevarade fotografier från de våghalsiga resorna genom Europa och Mellanöstern hon gjorde som änka tillsammans med Lagerlöf är hon således lätt att urskilja: en mörkhårig skönhet med omständlig och dyster klädedräkt. Hur de reste? Enligt boken Frihetslif var det med de flesta färdmedel tillgängliga: järnväg, båt, häst och vagn, kamel! ”Få betänka att vi äro två ensamma fruntimmer”, skriver hon hem till Betty Warburg i Göteborg. DET DISKRET RADIKALA i Elkans eftermäle ligger inte i hennes tämligen strama texter, där tyngdpunkten ligger på historiska skildringar, utan i hennes mod och handlingar. Sophie Elkan var judinna och således RESTE ÖVER VÄRLDEN. minoritet i ett land där judar inte ens hade fullständiga medborgerliga rättigheter under hennes uppväxt. Hon var författare, jämställdhetsivrare i någon mån – hon deltog till exempel på stämmorna i Göteborgs judiska församling, även om hon tidvis var rätt sekulär. Detta, tillsammans med att hon upprätthöll romantiska vänskapsrelationer till både en man och en kvinna placerar henne i något slags diskret avantgarde. EFTER ELKANS DÖD försökte Lagerlöf skriva hennes biografi, men fullföljde aldrig sin vision. En gripande, men ofullständig anteckning i en skrivbok från 1939 säger ändå något (»Selma Lagerlöfs sista texter») ändå mycket om hur nära de två författarna stod varandra: ”Kära Sophie Elkan / Vill du stå bredvid mig då jag /Kära Sophie Elkan”.
Anteckningar som denna, och längre sammanhängande texter blev i stället för biografi en del av Lagerlöfs eftermäle.
Medan det röda märket från brännässlan på min hand är övergående tänker jag att kärleken i bästa fall är evig. I den gravsten jag nu betraktar strålar så många starka rörelser samman. Stenens bokform manifesterar litteraturens betydelse, familjens upphöjda namn hennes kärlek till dem och evigheten i hennes judiska grav påminner mig om de kärlekar hon fick uppleva, hur de intill döden bestod.