”Västlänken inte längre svaret på regionens utveckling”
Göteborgsregionen har egentligen aldrig haft någon planering värd namnet och Västlänken är en mycket dålig ersättning för den bristen. Bristen på strategi och konstruktiv regional planering har dessutom blivit mycket tydligare de sista åren, för Göteborgs stora stadsregion har sedan 1970-talets mitt utvecklat flera drag som i allt högre grad gör att förorterna behöver skaffa sig mycket mer tydliga förhållningssätt till den expansion som pågår. Särskilt gäller det de som ligger söder om älven, skriver Lennart Wassenius (C) och docent Jan Jörnmark.
Bristen på egna genomtänkta planeringsstrategier och för den delen självförtroende bland de göteborgska förorterna har både historiska och geografiska rötter. Länge var centralorten extremt dominerande, och när bandet av nya förorter började växa i framförallt öster och söder var det ofta rena jordbrukssamhällen eller svaga bruksorter som förvandlades till Göteborgska satelliter. Eftersom de var så utspridda hade de heller ingen kontakt med varandra. Dessutom var Göteborgs imperialistiska ambitioner och ständiga inkorporeringar välkända.
Resultatet av allt detta blev att förorterna växte till en viss gräns och sedan till och med underordnade sig de byggkvoter som storebror ålade dem under 1970-talet. Det gjorde också att alla förorternas tillväxt bromsades under 1900-talets sista decennier, med undantag för Kungsbacka som typiskt nog låg längst bort och där politikerna därför inte brydde sig om vad som sades på Gustav Adolfs Torg.
Men allt det här började förändras för ungefär två decennier sedan. Ironiskt nog drevs då en så kallad ”regionutvidgningsstrategi” igenom som ett officiellt mantra för både Göteborgsregionen (GR) och hela den nya Västra Götalandsregionen. Egentligen var det ingen verklig strategi, för i verkligheten var det bara en fortsättning på den bilanpassade utspridning som hade karaktäriserat Göteborgsregionen ända sedan 1950-talet. Det betydde i klartext att kontor, fotboll, hästar och Bruce Springsteen skulle få fortsätta att behärska det som kallades ”kärnan”. Det viktigaste medlet för att uppnå detta status quo-tillstånd skulle vara Västlänken, vilken som genom ett trollslag skulle ersätta de störande bilarna med stiliga pendeltåg.
Nytt centrum norr om älven
Problemet var bara att verkligheten aldrig kan frysas, och i slutet av 1990-talet startade i stället två högst verkliga processer. Den ena innebar att Göteborg på allvar började växa över älven, med en tydlig ny centrumbildning i Lindholmen/Lundby. Men befolkningen växte också i både Torslanda och de gamla miljonprogramsområdena i nordost, samtidigt som det gamla centrumet bromsades upp. Rörelsen mot norr var dessutom en exakt motsats till den förortsutveckling som pågått intensivt under en mycket lång tid, vilken framförallt stärkt den södra delen av storstadsområdet.
Resultaten av den utvecklingen ser vi i dag i ett brett band av nybyggnadsområden hela vägen från Öjersjö ned mot Mölndals centrum och gamla Åby Travbana. Eftersom de båda områdena rörde sig från varandra och centrum i Göteborg stagnerade antyder också den tillgängliga statistiken att pendlingsavståndet ökat de sista två decennierna.
Ny verklighet
För förorterna i söder och väster betyder det att de behöver formulera tydliga utvecklingsstrategier, både i sina översiktsplaner och gemensamt i till exempel GR. Att som nu förvänta sig att deras starkaste dragkraft ska komma från Göteborgs gamla kärna – och därmed Västlänken – är knappast vare sig konstruktivt eller framtidsorienterat. Snarare behöver de se på hur infrastrukturen inom förortsområdet, mellan E20, riksväg 40 och E6 kan hanteras, för annars kommer det enda resultatet av det som nu pågår att bli en häxkittelliknande och ständigt växande trafikkö vid Kallebäcksmotet, där det också förefaller som de södra förorternas verkliga centrum ligger.
Men eftersom även Borås växer igen är bättre förbindelser även på tvären inne i Västergötland av vikt. Däremot finns inte lösningen i att boråsarna och göteborgarna ska sätta sig på ett nytt skinande pendeltåg varje morgon för att byta plats med varandra. Hela den tanken går återigen tillbaka på den gamla 1950-tals idén om den glänsande kontorsskyskrapsstaden med arenor nere vid Göta älvs mynning.
Sätta vagnen framför hästen
I det här perspektivet ter sig Västlänken som ett orimligt projekt. Att satsa enorma pengar, tid och risk för att komma till Haga som både är en svag målpunkt och en av regionens minst utvecklingsbara stadsdelar har tydliga drag av att sätta vagnen framför hästen när det verkliga problemet är hur man ska lösa kapacitetsproblemet på Göteborgs centralstation. Genom att låta in- och utgående pendeltåg korsa varandra planskilt vid stationen är problemet löst. Snabbt, smart och till en mycket låg kostnad. Då kan också den önskade överflyttningen av biltrafik till spår förhoppningsvis göras.
Inte minst för kommunerna i den östra korridoren längs E20 öppnar det som hänt i stället upp nya perspektiv, om man ser bort från den meningslösa kärnfixeringen och i stället vidgar perspektivet. Lerum och Partille behöver samarbeta om de nödvändiga tvärförbindelserna samtidigt som de många potentiellt mycket attraktiva mindre orter som finns i de båda kommunerna, Floda, Nääs, Jonsered, Lerum och Tollered har alla möjligheter att utveckla sina egna kvaliteter och tillväxtpotential. Det vi behöver är ett nytt mönster, där Göteborgsregionen drivs framåt i ett samspel mellan våra olikheter, i stället för att leta efter lösningen i 1960-talets centralortsteorier.
Det vi behöver är ett nytt mönster, där Göteborgsregionen drivs framåt i ett samspel mellan våra olikheter, i stället för att leta efter lösningen i 1960-talets centralortsteorier.