Eric Hilmersson
”Varför skickar staten en broschyr till mig där de skriver att jag bör ha fruktkräm och spritkök hemma?”
Jag har ingen pannlampa. Ingen sovsäck heller. Och inga laxbullar. Med andra ord: Om krisen eller kriget kommer är jag körd. Eller? Jag syftar, som ni säkert anar, på broschyren som myndigheten för samhällsskydd och beredskap skickade ut i veckan. 20 informativa sidor om hur samhället och vardagslivet påverkas om det otänkbara skulle ske. Men det kommer det såklart inte göra, tänker jag som svensk. Jag fnissar nästan när jag ser överskriften ”Viktig information till Sveriges invånare” för det känns så … omodernt på något vis. En pappersbroschyr som berättar att man bör ha konserver hemma? Är detta 2018 eller 1940? Driver de med oss?
DET ÄR FÖR en 70-talist som jag nästan omöjligt att inte raljera kring det hela, för min generation har ju fått lära sig att krig, det är något som pågår i Mellanöstern, Jugoslavien eller Afrika, och landsomfattande kriser är något som drabbar Bangladesh eller kanske Haiti. Här i Sverige råkar vi möjligen ut för någon it-bubbla här och någon storm där, men värre än så blir det aldrig för den breda massan. Så varför skickar staten en broschyr till mig där de skriver att jag bör ha fruktkräm och spritkök hemma?
JAG TÄNKER PÅ Edward Blom. Den fryntlige kulturhistorikern med faiblesse för onyttig mat och dryck, ni vet. För ungefär ett år sedan drabbades han av panik. Det var när VMA-signalen, även kallad Hesa Fredrik, plötsligt ljöd över Stockholm. Normalt sett testas ju signalen klockan 15 den första måndagen i varje månad, men den här gången skedde det på en söndagskväll. Förvirring uppstod. Många slog på radion, men där sades ingenting alls. Själv följde jag med viss spänning det hela via sociala medier, där folk kommenterade det inträffade. Vissa skämtade om det, såklart. Andra blev arga och undrade varför det inte fanns någon information. Några blev rädda på riktigt, och Edward Bloms reaktion blev den mest uppmärksammade av alla. För han blev livrädd.
”Gud bevare oss alla om det blir krig!” skrev Edward och blaserade ironiker som jag själv skrattade gott åt den hysteriske gourmanden. ”Finns det ens några skyddsrum kvar i Stockholm” fortsatte han och väckte viss sympati, men också munterhet bland oss som ju ”visste” att han överreagerade.
Det skulle också visa sig att det hela bara var någon form av tekniskt misstag. Men vems reaktion var egentligen naturligast, rimligast och sundast? Larmet gick ju faktiskt.
I DAG TÄNKER jag att det är på grund av såna som jag som staten känt sig tvungen att skicka ut sin pedagogiska broschyr där de förklarar – som för ett barn – att farliga saker faktiskt kan hända. Jag blir nästan lite generad.