Utan nationalism
jord. Det är själva motsatsen till vad progressiva borde syssla med. Samtidigt har många frihetskamper anspelat på just ett enat folk, en nations gränser och befrielsen från kolonisatörer. SAMMA VÄNSTER SOM slentrianmässigt motsatt sig nationalstaten, kan vurma för att fler nationalstater ska upprättas. Många ur den breda vänstern stödjer ett fritt Katalonien och kurdernas självstyre. Lösningen på förtryck blir paradoxalt nog fler, nya stater och nya nationella gränser. Skända flaggan men klä dig samtidigt i ett gult band som stöd till Katalonien eller i en tröja med ”Peshmerga” tryckt över bröstet. Så länge det handlar om dem vi klassar som förtryckta verkar nationalstaten bli en nödvändighet, och med den följer inte sällan nationalism. Det är inte en speciellt konsekvent hållning mot nationalstaten. Så hur ska vänstern egentligen ha det? I GÖTEBORGSPOSTEN SKREV Thomas Hylland Eriksen, socialantropolog, en text med titeln Nostalgisk flaggfest – Manifestation av en stor abstrakt gemenskap. Det här var den sjätte juni 1996. Han beskriver hur nationalismen ursprungligen varit en progressiv ideologi, och att man inte ska sätta likhetstecken mellan nationalism och högerextremister – som han menar är identitetspolitiker. Staten som samling för människor med samma kultur behöver inte bygga på etnisk tillhörighet, även om den kan göra det. Enligt honom står inte motsättningen mellan nationalism och kosmopolitism eller världsmedborgarskap, utan mot ”tribalism”. Han förklarar att exemplet med Katalonien som vill frigöra sig från Spanien är resultatet av att nationalstaten blivit svagare. ERIKSEN BESKRIVER HUR nationalism var en progressiv och radikal kraft när den konkurrerade med feodalismen, men att den framstod reaktionär och bakåtsträvande i konkurrens med socialismen några decennier senare. Han menar att nationalismen återigen kan bli en kraft för lika rättigheter, solidaritet och tolerans, förutsatt att den ”håller sig på mattan och inte degenererar till etnisk chauvinism och håller sin inneboende drift kulturimperialism under kontroll”. En liknande beskrivning finns hos Åsa Linderborg och Göran Greider, som i Populistiska manifestet menar ungefär i Stockholm gör det ganska tydligt: ”Jag är en världsmedborgare” står det i varannan trött biografi.
Medelklassen reser oftare till Berlin än till Bollnäs, och kvar blir en grupp människor som knappast känner sig som världsmedborgare, som upplever att det är väldigt långt härifrån till Bryssel. Är det de sistnämnda Socialdemokraterna försöker nå nu, efter valrörelser där den nya medelklassens röst varit viktigast? I sådana fall är det ett misslyckat försök till en vänstersväng där Socialdemokraterna sladdar av vägen. FRÅGAN HANDLAR INTE om vi ska ha kvar nationalstaten Sverige, utan vilken ideologi vi ska fylla den med. I dag är det just ideologin inom nationalstaten som kan avgöra hur klyftorna växer, hur länge vi lever och att våra rättigheter tillgodoses. Vi skulle kunna låta klasskillnaderna öka ikapp med privatiseringarna och trösta oss med nationalismens snuttefilt. Men det är en otvättad och brun snuttefilt. Med en progressiv politik skulle frågan om nationalstatens vara eller icke-vara bli mindre viktig än nu – med en ekonomisk vänsterpolitik ställs nämligen inte asylrätt och mänskliga rättigheter mot välfärd, utan kapitalismens intressen mot vanligt folk. Och där är de senare i klar majoritet. Eriksen menade att nationalismen kunde vara bra om den ”håller sig på mattan och inte degenererar till etnisk chauvinism”. Men så länge den får utrymme så kommer den alltid göra det, och resultatet blir inget annat än Lasermannen, Breivik och nyblivna föräldrar som ser sig över axeln under barnvagnspromenaden.