Lani Mo har fått nog

Att hänga med Lani Mo på frisersalong Nystyle i Bergsjön en tisdag är som att medverka i en förortsvariant av Seinfeld. Hela tiden ramlar det in nya människor, vänner och bekanta, unga beundrare; gamla fotbollskompisar. Alla vill skaka hand, hälsa på – ibland driva kärleksfullt med – ortens son, som enligt egen utsaga klipper sig hos frisören Ahmed Al Janbi två gånger i veckan, måndag och fredag.

– Killen här skulle bli nya Ibra, säger han och nickar mot en av gästerna som slagit sig ner i salongens soffgrupp. Men han blev tjock. Alla andra skyller på knäskador, men han, han fick en magskada. Rapparen skrattar. Plötsligt blir tonen annorlunda, allvarlig: – När man ser så många i förorten som krigar, som har så mycket talang … kom nån dag med mig till en konstgräsplan vi har här, och jag sätter mitt liv på att vi har minst fem spelare här som är bättre än Zlatan när Zlatan var som bäst. Och då snackar vi 16-17-åriga killar som är helt sinnesrubbade fotbollsspelare.

Han skakar på huvudet (så kraftigt han nu vågar nära Ahmeds rakapparat).

– De kan kämpa hur länge som helst i sina klubbar, göra hur många mål som helst, men det hjälper inte, ”det är en lagsport” får de höra och tar sig inte fram. Vi förortsbarn är motarbetade. Vi måste jobba tusen gånger hårdare. Det har jag med mig hela tiden. Scenbyte: Samma torg, samma eftermiddag. Annan lokal.

I kväll ska Taulant Morina, alias Lani Mo, uppträda i Kungälvs stadspark inför 1 100 ungdomar. Han laddar med köttfärspizza på Galilei pizzeria – ”här äter jag två gånger om dagen”, får GP höra, men just det väljer jag att ta med en nypa salt.

Låt oss ha en sak klar för oss redan inledningsvis: Att intervjua Lani Mo låter sig inte göras med penna och papper. Det går för fort. Orden följer i rumlande tempo, tankar krokar i tankar, eller gör tvära språng till en helt annan idé som dyker upp i stunden. Samtalet, eller monologen, är ett non-stop inlevelsefullt redogörande för hans känslor, ställningstaganden och filosofier. Samtalet kräver inspelningsapparatur.

När det handlar om branschen rasar orden om möjligt ännu snabbare.

Mittemot honom sitter Elvis och Sako, barndomsvänner till Taulant och sedan tio år tillbaka djupt involverade i hans karriär. Sako var från början Lani Mos rap-partner i duon Razzia, men övergick efter två låtar till att organisera turnéerna för den mer talangfulla kamraten. Elvis är hans ”business partner” och den som basar för det övriga managementet.

De två vännerna-slash-kollegorna hummar medhållande under hela intervjun. Ibland flikar någon in ett ”det är sjukt”, eller ”japp”.

– Jag är inte emot att det är tuffare för oss, säger Lani Mo. Om vi hade det lika lätt skulle det aldrig ha blivit någonting av mig. Jag är en människa som älskar att sparka uppåt, måste sparka uppåt. Däremot ger de fel signaler till de här kidsen som spelar fotboll eller som rappar. Jag borde vara en av de största i Göteborg, men jag får inte ens hajp i min egen stad som jag har satt på kartan. Nånting borde väl ungdomarna få läsa om mig i tidningen? För ett halvår sedan skrev du i ett uppmärksammat inlägg på Instagram att du tänker lämna musikbranschen. Är det därför?

– Att spela live kommer jag aldrig sluta med, och det var jag tydlig med då också. Men som det känns nu kommer jag i alla fall inte att spela in ny musik. Mitt debutalbum blir min första och sista skiva. Jag har gjort det här i tio år och det finns väldigt mycket annat som livet har att erbjuda. Jag tänker inte vara med och tävla med någon längre, inte på de här villkoren. Hur ser villkoren ut?

– Visste du att jag har sålt sex guldplattor? Inte? Då måste du förstå vad jag menar. Däremot vet alla vem som vann en P3 Guld sist. Det är politik. Någon har sagt rätt grej i en intervju, eller känner någon som känner någon. Jag är inte ens arg att det är så, jag blir bara besviken och ledsen. Min publik vet vem jag är, men det finns många som inte gör det eftersom de inte kan se mig. Jag syns ingenstans, jag hörs ingenstans. Prioriteringarna är så konstiga. Det får mig att känna, fakk den här branschen.

Han slår med handen i bordet så att porslinstallrikarna skakar. Ett hummande kommer från vännerna mittemot: ”Sjukt”.

– Att göra en låt som man själv tyckte var bra men ingen annan gillade är en sak, men det är ännu värre när man luras tro att nu, nu fakkin lyfter det. Hur menar du?

– Jag stod på Lisebergs stora scen inför tusentals i publiken, bam! Släppte en ep som fick över över 20 miljoner streams, bam! Min nya singel hamnade på spellistan Ortens favoriter och gav 60 000 streams om dagen, den blev också omslagsbild för listan, bam bam bam. Det var så mycket samtidigt att jag kände att den här sommaren kommer bli kaos, nu kommer mitt stora genombrott. Men så … ?

– Ingenting. Absolut ingenting. Folk lyssnar, men det blir inga radio, inga intervjuförfrågningar. Jag vill inte ha någon gratispush, det är inte det allt handlar om. Men nånstans måste publiken få vara med och bestämma vad som ska spelas eller inte spelas. Ingen kostymnisse ska sitta på en grammisgala och bestämma om min musik är bra eller inte, för det kan han inte. Vad var det som fick bägaren att rinna över?

– Inget speciellt hände kvällen jag skrev inlägget. Det var bara dags att säga det. Jag har ångest. Om jag inte gör en bra låt så mår jag inte bra. Sitter jag i en studio och det inte blir som jag vill, mår jag dåligt i en vecka. Jag tar det personligt. Hur många år ska jag gå igenom det utan att folk ser mig som en artist? Utan att låtarna ges den push de förtjänar? Varför tror du att man inte har satsat på dig?

– Från skivbolagets håll har de nog inte känt något behov. Jag drar ju in slantar ändå. Om jag varit dem skulle jag ha resonerat på samma sätt. Men vad gäller de andra … I don’t know. Kanske handlar det om orten? Ju mer förort, ju mer äkta du är, desto mer backar folk undan. Högt uppsatta branschmänniskor, sådana som sitter i juryer och sånt, har sagt att jag borde flytta till Stockholm. Men jag kommer aldrig nånsin att lämna Göteborg för min karriärs skull, det kommer inte att hända. Förra gången vi intervjuade dig sa du att du var 24, men kände dig som en 45-årig man. Hur är det nu?

– Jag är 55 nu, det har ju gått ett år, ha ha. Helt ärligt, jag är väldigt trött. Inte fysiskt, men psykiskt. Det är också därför jag behöver ta ett steg tillbaka. När jag var 15 höll jag till på fritidsgården här borta, och var med i en studiecirkel som rapparen Ali Jammali från Medina höll i. Det slutade med att jag tjuvade nyckeln från honom, kopierade den, och sedan satt själv i studion där dygnet runt och gjorde musik. Sedan den dagen har jag jobbat precis hela tiden. Jag har älskat det, även om det fått mig att må dåligt. Vad gör Lani Mo om fem år?

– Fråga mig vad jag gör om en vecka. Ingen vet, allra minst jag. Nu ska jag iväg till Kungälv och spela för tusen pers, sedan åker jag hem och kramar om min mamma, det var länge sedan jag var hemma ordentligt. Men om fem år? Min dröm är att jag gör musik, men att det är i en bransch som styrs av alla artister i Sverige, inte kostymnissarna. Vad tror du att du gör då? Han tystnar. – Annars har jag mycket annat på gång också. Jag och Elvis har startat en bilfirma. Jag kan inte ett skit om bilar, jag vet bara att vi är bra businessmen. Och i sommar ska jag flytta. I Kosovo har vi en tradition som jag älskar: Att den yngsta alltid stannar kvar hos mamma och pappa tills de går bort. Jag vill ta med min familj till nån natur nånstans, vid en sjö eller nåt, det har jag bestämt mig för. Mina föräldrar ska få en fin altan att odla på, och kunna ta morgondopp i sjön. De ska få känna på det svenska livet.

– Det är jävligt nice med morgondopp, det får igång blodet, men de kan inte sånt där, mamma och pappa. De kan bara att vakna på morgonen fyra, gå till jobbet, komma hem fyra, titta på tv resten av kvällen och sedan lägga sig. Då lämnar du Bergsjön?

– Jag flyttar max en kvart bort, nånstans mellan Mölndal och Kungsbacka där mina systrar bor. Men jag vet inte, kanske snackar jag skit brorsh. För jag svär på gud: jag älskar Bergsjön tvärmycket. Men jag förtjänar lite quality time, för mitt eget bästa. Det här är första gången i mitt liv som jag stannar upp och frågar hur jag själv mår.