Äntligen dags, släpp spelarne loss
Smattrande sydkoreanska kameror, smattrande sydkoreanska ben. Det är så det ser ut här i Nizjnij Novgorod, det är sådan föreställningen är. Jag säger bara: Fortsätt smattra ni. Vi har ett lag, inga hemligheter.
Det är ingen nackdel att slå ur underläge, ur det läge Sverige slår, det finns inget självändamål med att vara favorit.
Av alla förberedelser man kan tänka sig skulle jag föredra den svenska. Under de 25 dagar som passerat sedan Janne Anderssons landslag samlades i Stockholm i slutet av maj har vi rapporterat om en nu läkt fotskada på John Guidetti, om en lätt febrig Emil Krafth – och att Andreas Granqvist har förlorat i tennis mot Sebastian Larsson och Gustav Svensson.
Vi har skrivit om måltorka i träningsmatcher, om kluriga sydkoreanska spioner (som ändå inte fått se de tänkta fasta situationerna), om att Zlatan Ibrahimovic på nytt gjort medialt intrång och att Sverige är ett lag. Ett kollektiv.
Som om vi inte redan visste. Herregud, det är ju det enda vi har och skälet till att vi är här!
PÅ EN PRESSKONFERENS i en stad där floder möts, kulturer förenas och historien flätas samman satt en svensk förbundskapten intill en svensk lagkapten och gjorde vad de sagt att de måste, nådde personbästa.
Om presskonferenser någonsin är en måttstock på vad som sedan skall komma var hanteringen av de möjliga rubrikfrågorna och svaren på det
Först jobbar man. Sedan äter man. Sedan jobbar man. Och så äter man igen. Janne Andersson beskrev på söndagen sitt VM-liv och sammanfattade levernet och matintaget som ”fullständigt förödande”.
Det svenska målskyttet. Det alla förutom de svenska spelarna och ledarna är åtminstone lite oroliga för. Andersson gav en liten hint av hur det kommer ske i eftermiddag. Antingen via distansskott, instick eller fasta situationer. ”Det finns lite olika sätt att göra det på.”
Att Sverige och svensk media fokuserar mer på det egna, mindre på det motståndiga, bekräftades av att GP:s utsände i slutet av den öppna sydkoreanska träningskvarten var ensam bland minst 50 asiater.
andra nära nog maximalt … väntat.
Vi fick inga rubriker, men tecken på harmoni, att startelvan är uttagen, att den består av de spelare Janne Andersson vill ha med, att de är i fin form och att förberedelserna har gått enligt plan.
På matcharenan en stund tidigare skrapade svenska spelare med klövar i gräs som kor innan sommarsläpp. Enormt sugna, tydligt glada och med hur mycket spring i benen som helst. Det är VM, släpp spelarne loss! VI HAR VÄNTAT i tolv år nu, i 4 377 dagar och lika länge som vi väntade 1950, 1970 och 1990. De gemensamma nämnarna? Nja, inga andra än att strävan ger resultat, att längtan har varit stor och att beslutsamheten är totalt.
Trots att spelarna redan har sprungit tusen mil så kommer de att springa tusen till. Eller mer. Jag tror dessutom att de kommer springa rätt.
”Det är viktigt att vi har ordning på grejorna själva”, sade Janne Andersson och verkade tro på vad han sade.
”Vi ville helt enkelt förvirra det svenska laget”, sade Shin Tae-Yong apropå alla byten av tröjnummer laget genomfört under träningsmatcherna.
Jag ser en skillnad här.
Lägga fokus på det egna, tro på din modell – eller stirra dig blind på motståndaren och ödsla kraft på sådant du bortom tvivel ändå inte kan påverka. DEN SYDKOREANSKA FÖRBUNDSKAPTENEN sade visserligen också att någon punktmarkering av Emil Forsberg sannerligen inte är aktuell, men bara det faktum att uppgiften cirkulerar ger bilden av ett landslag som inte är helt tryggt i sig självt och med ifrågasatt självförtroende, där ett extra öga på Forsberg i själva verket endast skulle ge svenska öppningar på annat håll (läs: Viktor Claesson).
”Det svenska laget vet inte vilka vi kommer spela med”, sade Shin Tae-Yong för att ytterligare bekräfta bilden av ett lag som primärt ”måste” vinna mot Sverige. Inte kan, inte vill, utan måste. I NIZJNIJ NOVGOROD fejas det fortfarande, graffitti på husväggar tas bort med penslar. Betydelsen av en bild som beskriver en perfekt VM-stad är stor. Fortfarande under söndagen hade jag mer känslan av en kuliss. Odiskutabel, men kuliss. Under morgonrundan längs Volga, upp och förbi Kremlins två kilometer långa ringmur och ett gigantiskt Fifas Fan Fest-område syntes endast glasstånd, vakter, Fifapersonal och poliser. Knappt några ryssar, väldigt få supportrar. Men de kommer väl.
Invägningen är gjord, de sista orden sagda, ”bara” matchen återstår. Det är nu sängkvalitet, resvägar, återhämtningsdrycker och gruppsamtal skall ge resultat.
Jag skulle säga att det kan sluta precis hur som helst, men att Sverige kommer lämna planen efter att ha gjort precis allt det de sagt sig tro på. Sätta laget främst.
Sätta personliga rekord.
Och chippa in mål från halva plan.