Performancekonst överraskar i Göteborg
Den trettonde upplagan av Live Action samlar tio svenska och internationella performancekonstnärer i en gratis tredagars festival. Mikaela Blomqvist har gjort några nedslag i det breda och spretiga programmet.
KONST LIVE ACTION 13
Med: Alastair MacLennan, Arahmaiani Feisal, Carl-Michael von Hausswolff, Denis Romanovski, Jamie McMurry, Kaisa Luukkonen, Klas Eriksson, Liina Kuittinen, Sandra Johnston och Sarah Trouche
United är temat för den trettonde upplagan av performancekonstfestivalen Live Action. Det är lätt att tolka som en implicit uppmaning till publikinteraktion, och mycket riktigt bygger första kvällens program i hög grad på välvilja från gästerna på 3:e våningen. Finska Kaisa Luukkonen tar våra fötter till hjälp när hon vecklar ut sig själv ur ett svart, stanniolfyllt moln som snart täcker hela golvet. När vi uppmanas att tillsammans göra ett tält förlorar stycket styrsel och börjar mest likna tröttsamt stök. Just stökigt är också Klas Erikssons LunchRoom: verket går i sin helhet ut på att Eriksson DJar.
UNDER NAMNET Common Ground fortsätter festivalen under fredagen och lördagen i offentliga miljöer. Utanför Stadsbiblioteket har amerikanska Jamie McMurry byggt en bur av furu att klättra in och ut ur. I detta miniuniversum tar han av och på sig en strassbeströdd brudklänning, spelar på en liten, rosa elgitarr och låter svart, tjock, sörja rinna ur munnen. Den instängda desperationen framstår stundvis som väl effektsökande, ett tomt skri mitt i Götaplatsens sommarskrän. Mer explicit politisk är då franska Sarah Trouches performance där hon helt lilamålad, iförd skyhöga strippskor och två fotsida, blonda flätor nedtyngda av ankare delar ut rosa flygblad som uppmanar till jämlikhet.
Uppseendeväckande, visst. Men det är de lågmälda verken som gör skarpast avtryck i stadsmiljön, just genom de öar av stillhet de skapar. Carl-Michael von Hausswolff är närmast kamouflerad när han framför sitt ljudkonstverk Hiroshima My Love i ett hörn av Brunnsparken. Några meter därifrån varierar brittiska Sandra Johnston med långsam precision vackert och skulpturalt sin egen kropps lutningar mot en vanlig, svart klappstol. Längs med kanalens kedjeräcken ömsom vaggar, ömsom kastar finska Liina Kuitinnen en tung, röd lerklump till tunn, ljus sång och de förbifarande paddanresenärernas förskräckelse.
I DEN BRITTISKE performanceveteranen Alistair MacLennans Hand to Sand förenas slutligen det inåtvända lugnet med det visuellt spektakulära på ett genialt vis. MacLennan inleder med att tömma en säck potatis över sitt huvud innan han sakta och koncentrerat strör ut papperskopior av släktfoton längs en suggestiv, avlång installation av sten, eldsvedda plastdockor och bläckfläckiga handskar som vajar i den göteborgska vinden. Den några meter långa vandringen som MacLennan genomför med en kratta och spade balanserande på huvudet verkar fånga ett helt släktleds samlade mödor.
Genom sitt kompakta mörker väcker verket både stor nyfikenhet och viss ilska hos de förbipasserande. Gott så, för i den mån konsten kan förena oss gör den det naturligtvis inte genom att insistera på publikens yttre engagemang, utan istället genom att väcka något i våra inre. MacLennan visar att han har full tilltro till den processen när han tömmer en säck jord över huvudet och barfota försvinner iväg längsmed Avenyn.