EN OHEDERLIG MOCKUMENTÄR
TV WHO IS AMERICA? (2018) Avsnitt 1 & 2 HBO Nordic Produktionsbolag: Four By Two Television
Who is America är framför allt en ful och ohederlig mockumentärserie, men även ganska balanserad. Det är sant.
Bland alla karaktärer, från mannen i fittmössa som låter sin fru ”friblöda” på den amerikanska flaggan till oljemagnaten som färdas på en elektrisk rullator för att han vill konservera energi, finns något slags jämvikt. Både demokrater och republikaner drabbas av Sacha Baron Cohens satir. Inte en grupp i samhället går fri.
ELLER, DET ÄR att spänna orden något hårt. Framför allt tar Who is America ändå ett högerfokus: Vapenlobbyisternas poetiska dårskap är de två första avsnittens absoluta centrum. Men även Bernie Sanders och en hänsynslöst seriös gallerist slits ner i seriens skithål.
Flera av Sacha Baron Cohens offer framstår som mer sympatiska än upphovsmannen själv. Så var det eventuellt inte tänkt. De må ha insjuknat i kapitalism och kristendom men jag hade ändå hellre tagit en öl med flera av dem än med komikern. Ja, de skruvar sina åsikter till bristningsgränsen och är fullständigt oförmögna att ompröva sina ideal, inga ytor för självkritik existerar i fanatismens kosmos. Men de tror att de gör gott. De är inte onda. Sasha Baron Cohen är däremot en best. En vildhjärna som pressar sig in i varenda obevakad zon av politisk idioti.
Att ställa sig på en republikans sida blir för första gången i världshistorien ingen större prövning. Att ömma för en bränd konstgallerist inte alls någon kraftdemonstration. Okej, Guns of Americas grundare Larry Pratt är bortom räddning – en ambassadör för allt det som är uselt i människan, så långt nedhissad i sina egna övertygelser att han inte längre är en människa utan i stället ett grånande skal som inget språk förstår förutom automatvapen och vardagsrasism. Bara då fungerar Baron Cohens satir utmärkt – när hans offer är lika overkligt uppskruvade som de karaktärer han går in i.
Som bäst är serien när huvudpersonen är tyst. I pauserna, när han precis lagt fram något bisarrt som om det vore en självklarhet. Som efter att han för ett republikanskt par berättar att hans fru har ingått en sexuell relation med ett sjölejon, till exempel. Olyckligt då att Sacha Baron Cohen pratar så ofta.
EN DEL AV mig trodde ändå att komikern skulle ha rest lite längre in i sitt eget hantverk nu. Nio år har passerat sedan hans senaste skapelse, den homosexuelle, österrikiske modejournalisten Bruno. Men inte mycket framåtrörelse finns i Who is Americas första två avsnitt. Tonen är fortfarande närmare Jackass än något annat. Borats spöke anas precis utanför filmramen.
Trots goda grundidéer förfaller serien alltså ofta i strunt. I måttfulla doser är strunt behagligt att tränga in i, men måttfullhet har aldrig varit något Sacha Baron Cohen ömmat för. Manusarbetet är slarvigt och bitvis bara hån för hånets skull. Ibland finns ett äckel som känns varken förbjudet eller fascinerande, bara barnsligt.
På ett sätt är Who is America kittlande. På de flesta andra vis är det en förlorad möjlighet.
Tonen är fortfarande närmare Jackass än något annat. Borats spöke anas precis utanför filmramen.