Wahlgren som gjord för Lotta på Liseberg
LOTTA PÅ LISEBERG
Måndag 30 juli Bäst: Piccadilly Circus som allsång. Ren glädje. Sämst: Himlen är oskyldigt blå blir för såsig i värmen.
Publik: Fullt, men ett stort gäng försvinner när Wahlgren går av scenen.
Att gå på Lotta på Liseberg är inte att gå på vilken show som helst. Man lär sig vinka på kommando, att gunga i armkrok vid rätt tillfälle och vilken som är den lämpliga nivån av entusiasm efter reklampaus kontra efter ett artistuppträdande.
I detta universum av kontrollerad eufori passar vissa bättre än andra, och Pernilla Wahlgren passar allra bäst. I en kavalkad av blonda hårsvall (The Poodles, Wahlgren och Malena Ernman) finns ingen som kan pendla mellan lättintaglig innerlighet och bubblande schlagerglädje som hon.
WAHLGREN HAR FÖR
övrigt inte släppt ett originalalbum sedan 2006, men hon är proffs på att vara kändis. Under måndagen har hon hunnit skrivit ett blogginlägg om resan till Göteborg och lagt upp bilder på sig själv med hundöron, på sonen Theo, hotellrummet, soundcheck, fansen på Liseberg och scendekoren.
Men det är Ernman som inleder kvällen, med nyskriven låt från musikalen Så som i himmelen som har premiär i Stockholm i september. Det är vackert, men lika kvalmigt som klimatet. Man längtar efter den musikaliska motsvarigheten till lemonad, men det kommer inte.
Eric Saade träder in i pyjamasskjorta och sjunger sin svenska version av Sabina Ddumbas Want från Så mycket bättre 2017. Lotta missar att originalet är på engelska och säger fel titel, men allt är förlåtet när husbandet kör introtävling. Det är bara Gyllene Tider-låtar, och en kvinna i rosa ger kvällens bästa publikmedverkan med Sommartider.
Det finns ett par inslag som överlevt sitt bäst-före-datum. The Poodles är ett, låten Säg inte nej, säg kanske är ett annat.
GÖTEBORGSBANDET PAPER DOLLS
gör en stabil insats med sina solonummer, men verkar halvglada över allsångslederiet. Nåja, det kan inte vara för alla.
Pernilla Wahlgren sjunger en obegripligt såsig låt från sin nya soloshow, men det gör inget. Mellansnacket med Lotta ägnas åt att göra reklam för Wahlgrens soloshow. Hon säger saker som “jag är en glad skit” och pratar om att hon är tacksam för livet, för musik och barn och publik. “Ah men puss!!” Lika avväpnande är hon är ute i allsången. Där hittar till slut även Eric Saade formen. Ingen har tråkigt när han och publiken gungar loss till I can jive, helt oregisserat.
Sista allsången leds av Ernman, men allvarligt – vem förutom hon kan hänga med i tonarterna i Gabriellas sång? Kanske Walhgren hade kunnat. I Lottaland kan hon allt.
Hon säger saker som “jag är en glad skit” och pratar om att hon är tacksam för livet, för musik och barn och publik. “Ah men puss!!” Lika avväpnande är hon är ute i allsången.