Hon dansar trots reumatismen
Fem år gammal hade hon bestämt sig – hon skulle bli dansare. Men när Sahar Taklimi i tonåren drabbades av reumatism såg allt tidvis mörkt ut – tills den dag då hon upptäckte dansformen dancehall.
NAMN: Trots att Sahar Taklimi drabbades av reumatism vid 13 års ålder har hon aldrig låtit sjukdomen hindra henne från att utöva det hon älskar mest – dans. Vid 19 års ålder introducerades hon för dancehall – en dansform som träffade henne rakt i hjärtat. I dag är hon också lärare vid bland annat Kulturskolan i Göteborg. ”Jag känner mig glad över att jag kan jobba med det jag bestämde mig för när jag var fem år”, säger hon.
Det började med ett ringfinger som svullnade upp. Först trodde Sahar Taklimi – som då var 13 år och levde för att dansa hiphop och spela fotboll – att hon blivit stucken av ett bi. Men problemen kvarstod och när det väl bekräftades att hon hade drabbats av reumatism small det till på alla leder, som Sahar själv beskriver det.
– Det sa pang och jag blev snabbt väldigt dålig. Jag låg i sängen och behövde hjälp att komma upp. Jag behandlades med kortison och fick inte anstränga mig, utan rullades i rullstol. Det var en stor kontrast jämfört med mitt liv innan.
– Hela den perioden känns ganska dimmig. Jag hade precis sökt till musikklass, och dansat på min audition. Mitt nya liv skulle börja – och så började det, fast på ett annat sätt.
MED ETT SVAGT leende berättar Sahar om de teckningar hon ritade som barn – föreställandes hennes drömrum. Det rum som tog form på pappersarken hade spegelväggar, en scen och en studio.
– Jag hade ambitioner, säger Sahar och skrattar lite. Redan när jag var fem bestämde jag mig för att bli dansare.
Och även om hon hade ont så fortsatte Sahar att dansa, så gott det gick, trots reumatismen. Hon minns hur hon vid en tidpunkt, på grund av inflammation i en fot, hoppade på ett ben eftersom hon hade sådana problem med handlederna att hon inte kunde använda kryckor.
– Under den perioden tävlade jag ändå. Sedan kunde jag inte gå. Men ”passion over pain”, alltid.
– Det är det som har räddat mig, säger hon sedan. När jag dansar känner jag ingenting – så har det verkligen varit för mig.
NÄR HON VAR 19 år hamnade hon dock i en svacka. Hon började märka att dansandet nu tog mycket mer på kroppen, på ett annat sätt.
– Jag hade kommit till en nivå där man helst skulle kunna göra akrobatiska grejer, och det klarade inte jag på grund av mina handleder. Jag kände mig otillräcklig och fick stå vid sidan av och inse ”det här går inte, du har inte samma förutsättningar som de andra”.
MEN SÅ EN dag träffade Sahar en tjej som introducerade henne för dansformen dancehall – en dansstil från Jamaica.
– Jag följde med på ett träningspass och på vägen hem ringde jag min dåvarande sambo och sa ”det är det här jag vill göra!”. Det gick rakt in i hjärtat.
Sahar förklarar att dancehall är skonsammare för hennes kropp, rörelserna är mjukare, men hon har ändå behövt anpassa dansen.
– Jag blir sämre och sämre, framför allt i händerna. Sjukdomen kommer ikapp mig ibland. Men jag har utvecklat ett eget sätt att röra mig på. Det är fortfarande dancehallsteg,
”Jag vill att andra – alla som drabbats av någonting jobbigt – ska veta att det alltid finns en annan väg att gå”
men jag gör dem lite mer på mitt sätt.
DÅ VI SES ska Sahar, som i våras opererades och fick en handledsprotes, följande dag resa till Berlin för att spela in en dansvideo. När hon inte själv dansar – vilket hon gör främst i dansföreningen Laces Creations – så undervisar hon, bland annat på Twisted Feet Dance Academy och Kulturskolan Östra Göteborg.
– Jag älskar att undervisa! Det är något av det bästa jag vet – det ger mig liv och energi. Jag tror att jag skulle kunna fortsätta med det även om jag en dag själv inte kan dansa längre.
Sahar funderar lite innan hon leende lägger till:
– Fast jag ser inte mig själv sluta dansa, det kommer inte att hända. Och jag vill att andra – alla som drabbats av någonting jobbigt – ska veta att det alltid finns en annan väg att gå. Man får bara inte fastna i ”varför hände det här mig?”. Du har fått de här korten att spela med och det handlar om hur du använder dem, inte om att du skulle ha fått andra kort. Jag säger inte att ingenting är omöjligt, men man ska inte vara rädd att försöka. Det gäller bara att hitta andra vägar.
NÄR HON FÅR frågan hur det känns att tänka tillbaka på tiden då hon blev sjuk, och inte visste om hon skulle kunna fortsätta dansa, tystnar Sahar ett ögonblick innan hon säger:
– Jag känner mig glad över att jag kan jobba med det jag bestämde mig för när jag var fem år. Men jag kan också känna mig ledsen när jag tänker på mig själv som liten. När jag tänker tillbaka känns det på ett sätt som ett helt annat barn, som jag vill ta hand om och trösta. Jag hade velat säga till det barnet ”det löser sig, du hittar ett sätt – shit, du har ingen aning om vad som kommer att komma”.