Inte vilja till samtal som saknas hos Abdullahi och Doubakil
Hanna Högstedt, regissör för Burka Songs 2.0 svarar GP:s kulturchef Björn Werner om stämningsansökan mot kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson.
Hela den här våren, som blev sommar och höst, har jag längtat efter fler samtal, fler möten. Jag tror på en annan ton än den som varit. Som jag själv ibland faller in i. Vi ville något annat med filmen och våra samtal. Men för att kunna skapa ett meningsfullt samtal måste vi se vilka förutsättningarna är.
GP:s kulturchef Björn Werner (26/9) kritiserar socionomen Maimuna Abdullahi och statsvetaren Fatima Doubakil för att de stämmer kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson (S). Själv skulle han inte komma på tanken att anmäla henne för anklagelser hon riktat mot honom. Jag undrar stilla: Nä, varför skulle han göra det? Ingen kommer att hindra honom från att skriva, eller att verka i stadens rum.
JAG TROR ATT vi behöver synliggöra olika villkor, och ändå insistera på att samtal är möjliga. Så hur ser förutsättningarna ut för det samtal Werner efterlyser? Vi tänkte faktiskt göra just det han föreslår. Vi blev kontaktade av en kulturinstitution i staden som ville visa Burka Songs 2.0 med efterföljande samtal. Dit ville de också bjuda in Hermansson. Det var inte den sortens rum vi velat skapa, men jag ställde ändå frågan till Doubakil. Hon svarade att hon gärna var med. Sedan visade det sig att de inte ville ha med vare sig Doubakil eller Abdullahi: ”Då kan vi inte ens ställa frågan till Hermansson”.
Det var tydligt vilka röster de prioriterade. Andra har velat bjuda in dem, men uttryckt att det nu är problematiskt. Ibland förbjudet, som i augusti när Göteborgs stad förbjöd Doubakil att delta i ett samtal under Reclaim Pride, som hölls i stadens lokaler. Med argument som att man inte kan vara säker på att Doubakil ”ställer sig bakom mänskliga rättigheter” utesluts hon från samtalet. Utan att vara formellt anklagad för något, utan att få se grunderna till beslutet.
ABDULLAHI OCH DOUBAKIL är inte vilka offentliga röster som helst som bara borde tåla lite kritik. Det handlar om huruvida de alls ska kunna vara offentliga röster. Om makten att utesluta någon från samtalet. Vad betyder det att kunna säga vad som helst om en människa? Jag tänker att om motfrågorna hade varit fler när de sades vara extremister, att de var för terrorism eller starka homofobiska krafter, så hade det kanske aldrig gått till domstol.
På Världs kulturmuseet förra helgen deltog Abdullahi och Doubakil i ett samtal om rasism och drömmar. I dessa statliga rum talade alla med dem, från politiker till kulturinstitutioner till tjänstemän. Många uttryckte förtvivlan över en process som löpt amok. Ändå är det ett annat narrativ som dominerar.
Jag ser deras stämningsansökan som en protest mot att att stämplas som extremister och sedan bannlysas från rum där de skulle kunna diskutera det som pågår.
Det är svårt att gå emot det som stadens högsta ledning ger uttryck för. Samtidigt är vi många som strävar efter att närma oss varandra.
DET ÄR INTE viljan till samtal som saknas hos Abdullahi och Doubakil. Jag ser deras stämningsansökan som en protest mot att att stämplas som extremister och sedan bannlysas från rum där de skulle kunna diskutera det som pågår. Jag hoppas att staden inser vikten av att dessa samtal kan föras också i våra gemensamma rum.