Uggla gör sig fri från
Bilden av Magnus Uggla som kaxig rebell i skinnpaj och stort krulligt hår har popartisten bevakat stenhårt. Men i nya biografin visar han en annan sida. Johan Lindqvist läser en bitvis skakande skildring av hur föräldrarna försökte städa undan den besvärlige ungen.
Image är viktigt för Magnus Uggla. En bra låt, javisst. Men det kommer nya låtar. Imagen har han däremot bevakat stenhårt genom alla år. ”Utan den är man ett glas vatten”, skriver han i sin självbiografi.
SJÄLV BLIR UGGLA bottenlöst besviken när han får veta att idolen Alice Cooper spelar golf med Richard Nixon. Förtrollningen är bruten och det gör Alice Cooper mer eller mindre olyssningsbar. Magnus Uggla skulle aldrig låta sig avslöjas på det viset.
Problemet med en image är att det är just bara en yta. Det kan vara en fantastisk yta, men den kommer alltid att vara endimensionell. Det var därför Ugglas kanske största idol, David Bowie, bytte karaktär så många gånger. Den tonårige Uggla var själv på plats i England, med interrail-kort på fickan, för att se när Bowie monterade ned Ziggy Stardust.
Bilden av artisten Magnus Uggla är onekligen tydlig och kan sammanfattas på ett fåtal post-it-lappar: kaxig, gapig, busig, skinnpaj, stort krulligt hår och ”rebell”. Alltså inte en verklig rebell, utan upproret mer som markör. En image. Frågade man min musiklärare på högstadiet var dock Ugglas främsta egenskap att han artikulerade väl. Till skillnad från de andra popsnörena kunde man i alla fall höra vad han sjöng.
NÄR NU MAGNUS UGGLA, vid 64 års ålder, väljer att skriva om sig själv och sitt liv är det både överraskande och lockande att läsa. Han tycks till och med själv en smula förbluffad över vad som dyker upp, att rota i det som varit har han ju inte haft tid eller mod till tidigare. När journalister försökt ställa mer personliga frågor har Uggla satt tvärstopp eller skämtat bort det hela.
Med i den här boken anstränger han sig för att både ställa och svara på frågorna. Snart förstår man varför.
Det är inte alls ovanligt, berättas det av en psykolog i Magnus Ugg-
las självbiografi, att föräldrarna till ett barn som har fått en diagnos vill undersöka sig själva. Det vill Magnus Uggla. Efter bland annat ett antal djupintervjuer konstateras det att han har adhd.
Han är inte förvånad. Diagnosen bekräftar bara det han redan anade och blir en nyckel till varför han fungerar som han gör. Också i relationen till sina egna barn. Diagnosen väcker också ett antal frågor kring hur livet hade kunnat se ut om han och hans föräldrar hade fått den pusselbiten redan när han var barn. En i och för sig hopplös fråga. På den tiden fanns bara OBS-klass som tillgänglig metod.
Men det är förmodligen de grubblerierna som ändå gör att han skriver den här boken. Och det är också därför den inte handlar så mycket om turnéliv och skivinspelningar, även om de också finns med.
Så gott som alla pop- och rockbiografier är annars uppbyggda på ungefär samma vis: barndom (ofta strulig), första instrumentet (oftast en gitarr av enklare modell), genombrott (omtumlande) och sedan en lång, avstannande andra halva av boken där framgångarna redovisas i allt makligare takt.
Magnus Ugglas berättelse pendlar i stället mellan mötena hos Prima Barn och vuxenpsykiatri och de minst sagt rastlösa stunderna när han hälsar på sin mamma på demensboendet Västergården i Huddinge. Uppdraget är att försöka lirka ur henne pusselbitar från barndomen, men hon är någon annanstans och det slutar alltid i en stel kram innan Magnus Uggla skyndar ut och närmast maniskt spritar händerna innan han kör hem igen.
Magnus Uggla växer upp som minst av tre bröder, mamman hade hoppats på en dotter. Familjen har anor och gamla pengar men håller i slantarna när det kommer till barnen. Magnus är barn i en paradvåning på Östermalm men trivs bäst hos husan. Trots att pappan försöker överföra sin syn på klasstillhörighet.
SENARE FLYTTAR FAMILJEN till förorten och en gigantisk villa. Magnus byter skola om och om igen och älskar att komma som ett oskrivet blad men etablerar sig snart som busig och besvärlig. Käften går, men han slåss aldrig. Han är för liten. Unge Uggla blåser runt på trimmad moppe, dricker mycket och så långt är det väl hyfsat okej, men sedan blir det både stölder och ett par rätt grova inbrott. Inställningen är verkligen ”de säger jag skiter i allt, men det skiter jag i.”
Föräldrarna försöker städa undan Magnus snarare än att hjälpa honom. Sommarloven tillbringas i ofrivillig exil i sommarstugan, senare på lång språkresa till Torquay. Tårar, ångest och sömnproblem hanteras med lugnande tabletter. Det är bitvis tämligen skakade läsning. Magnus upplever sig oönskad och osedd, men för en utomstående läsare framstår det ändå som att föräldrarna använder ställning, kontakter och pengar för att trots allt knyta ett ganska effektivt om än kärlekslöst skyddsnät åt sonen.
Och vi vet ju hur det går. Magnus Uggla räddas av glamrocken och punken, visar sig vara en hitmakare och underhållare som publiken älskar. Och på den vägen är det.
Parallellt med självbiografin kommer nu också en samlingsbox som innehåller alla Magnus Ugglas plattor. Jag lyssnar och som vanligt kan jag inte ta mig förbi albumet
35-åringen från 1989. Från och med den plattan är det i mina öron mest trams.
SKIVORNA FRÅN 70-TALET däremot: störig, effektiv och uppriktig popmusik som fungerar som ett perfekt soundtrack till den här boken. Pusselbitarna faller på plats. Problemungen som härjade i skolkorridorer och senare på klubbar och i folkparker hittas i låtarna och han bor kvar även i Magnus Ugglas 64-åriga kropp. Och trots ironier, fånigheter och nojjor finns där ett gott hjärta och en man som försökt vara en bra pappa och man.
För den som läser den här boken är Magnus Uggla inte längre bara en image. I en visserligen smått rörig och bitvis typiskt slängig bok har han faktiskt lyckats skriva sig fri från den. Jag tror att han tycker det är rätt skönt.
För den som läser den här boken är Magnus Uggla inte längre bara en image. I en visserligen smått rörig och bitvis typiskt slängig bok har han faktiskt lyckats skriva sig fri från den. Jag tror att han tycker det är rätt skönt.