John Hiatt hittar det rätta flytet

John Hiatt har varit produktiv under 2000-talet med en ny platta ungefär var artonde månad. Han är en av de där musikanterna som uppenbarligen trivs rätt bra med en omstrukturerad musikbransch som för en hel del artister inneburit en större rörelsefrihet. Man sköter sig själv och så länge man inte kostar något kan man ge ut ny musik efter form och humör.

Så kom också den nya plattan till i ett avslappnat sammanhang där Hiatt samlat några musiker för fyra dagars spelande i augusti 2017. Ingen visste riktigt vad det skulle bli av det hela, men John Hiatt hade några nya låtar med sig som han ville testa.

UPPENBARLIGEN hittade man rätt. Jag kan ha lite svårt för den där forcerade, mer rockiga sidan av John Hiatt, men här har han och bandet ett skönt flyt. Det hörs att de tycker om att spela tillsammans och i exempelvis All the way to the river driver de upp ett intensivt, distinkt sväng utan att vara i närheten av att bli baktunga.

Skivan är akustiskt präglad. Den knirrar och knarrar och John Hiatt sjunger lugnt och fint men ändå engagerat om att bli såpass gammal att barnen flyttat ut och blivit vuxna och vännerna börjar dö undan. Och om hur han ska kunna reda ut vem han nu ska vara och vilken plats det finns för kärleken.

Nothing in my heart är inte direkt upplyftande, men den går inte att sluta lyssna på. Stark text.

ALLT HAR INTE samma fokus, det blir omotiverad bluesrock också, som jag gärna hade städat undan. Ändå en fin hälsning från en av americanans mer envetna röster.