En särskild duva hälsar på oss

Så sitter vi åter på piren, inte på handelsmannens trapp som det lilla barnet i Nils Ferlins dikt. Hon tappade den lapp där mamman hade skrivit upp vad hon skulle köpa och började gråta.

Men vi gråter inte och vi har kvar våra lappar, de är infästa i anteckningsboken, och vi är tämligen uppåt och glada, särskilt nu när vi är tillbaka på bänken för gott. Fast vi känner igen den lillas situation. Vi glömmer ofta vad vi ska handla. Men då ringer vi bara hem och får besked. Det är ju praktiskt – även om det inte blir några bra dikter av sådana samtal.

Det är förresten tusen år sedan vi själva fällde några tårar, nog inte på grund av att vi är mer hårdhjärtade än andra. Vi tror annars att gråt kan hjälpa. Det skänker lättnad, får vi för oss, som om kroppen tar sig an de djupt sorgsna och ger dem en smula lindring. De blir liksom strukna över kinden.

DÅ GRÄT HELGA den fagra, heter det i Gunnlaug Ormstungas saga. Den hon älskade hade blivit ihjälslagen men hon kunde inte fälla några tårar. Så hörde hon hur gässen skriade på tunet och då kom tårarna. Det gör de nästan hos mig också när jag läser de där raderna.

Tjocka damen, den där rundlagda färjan, är tillbaka från Tyskland, ser vi. Hon vilar sig vid kajen, tömd på bilar, passagerare och pilsnerflak.

Men tillbaka till tårarna. Romantikerna, de på 1800-talet, talade om ”tårarnas vällust”. För dem var gråtandet ett njutningsmedel. De missbrukade av allt att döma sina tårkanaler, hur de nu bar sig åt. Lök kanske.

VI FÄLLER ALLTSÅ inga tårar när vi nu är tillbaka i stan för gott. Den har sina fördelar. På landets hemlighus har vi torrströ. Här behöver vi bara trycka på en knapp. Där får vi gå en kilometer med soporna. Här stoppar vi ner dem i ett långt rör utanför dörren och då försvinner de genast ur synhåll. Här slipper vi också att diska ute.

Vi kan därtill sitta på piren och meditera, studera sjölivet, se människor när de är upptagna av att vara just människor. Och vi kan betrakta en särskild duva som brukar komma fram till oss och hälsa. Hon är här nu och ser lite uppfordrande ut, hon vänder sidan till och kastar ett getöga på oss. Runt pupillen har hon en bärnstensfärgad ring.

DUVAN VET ATT hon inte bör äta någon av de tusen fimpar som ligger runt bänken. Själva drömmer vi om att samla ihop dem och med Guds hjälp återbörda dem till rökarna, t ex genom att hälla ner dem i deras brevinkast.