JOHANNA HAGSTRÖM:
”Realityserien Hyséns på Kanal 5 är det mest rafflande misslyckandet på svensk tv i år”
Realityserien Hyséns på Kanal 5 är det mest rafflande misslyckandet på svensk tv i år. Misslyckat, därför att det marknadsfördes som en feelgood-uppföljare till tittarsuccéer som Parneviks och Wahlgrens värld. Rafflande, därför att vi får något mycket mer drabbande än tramsig kändisreality.
Det finns nämligen inte mycket feelgood att hämta i Hyséns liv. I stället utvecklar sig första avsnittet till ett familjedrama med hårda knutar som gör ont, rakt genom tv-rutan. Då öser produktionen ändå tappert på med spårvagnar, Håkan Hellström-låtar och en Glenn Hysén som tjötar sig fram på stan, öppnar ölburkar i raskt tempo och strör under bältet-vitsar omkring sig.
DET ÄR SÅKLART fullständigt ointressant. Ingen i familjen Hysén har den glamour som omger Parneviks, eller den showiga härlighet som finns hos Wahlgrens (utom möjligen sonen Anton Hysén, han har ändå vunnit Let’s dance två gånger om). Hyséns är real life Göteborg, de bor i alldeles vanliga svenne banan-lägenheter och de ekonomiska extravaganser som kom med Glenns proffskarriär är ett avlägset minne på en gammal vhs-kassett.
Fast det är nu det börjar bli intressant. Man behöver inte följa Glenn Hysén i hasorna särskilt länge för att upptäcka sprickorna i hans go gubbe-fasad, där hans nästan outhärdligt trasiga känsloliv sipprar fram.
RELATIONEN MED EXFRUN Helena är bottenfrusen, hon är fortfarande bitter på hans otrohet och håller de vuxna barnen Annie och Anton som känslomässig gisslan. De känner uppenbarligen att de måste ta mammans parti och vägrar därför att träffa Glenns sambo sedan tre år.
Glenn, å sin sida, flyr konsekvent de svåra känslorna och när han kritiseras för det kör han ”jag är hopplös, lev med det”försvaret. Så outsägligt omoget av båda föräldrarna. Samtidigt är jag helt övertygad om att många därute kan känna igen sig i familjens såriga relationer.
HJÄLTARNA I DEN här sörjan är Annie och Anton. Glenns övriga tre barn nämns knappt i första avsnittet, annat än när Glenn är med i en podd och bekänner att han inte minns om han var med vid sina fem barns födslar eller ej.
Annie och Anton hör detta och försöker modigt konfrontera sin pappa under en lunch, där han först duckar och sedan går till motangrepp, för varför vill de inte träffa hans sambo, då? När dottern till slut sitter och gråter ute i trapphuset börjar Hyséns nå rent norénska nivåer.
Jag håller tummarna för att produktionen inte får för sig att klippa bort all feelbad från kommande program. Jag vill se Annie och Anton dra åt tumskruvarna på sina barnrumpor till föräldrar och tvinga dem att sätta ord på de svåra känslorna. I vilket fall är Glenn Hyséns sorgfria motto ”ha de gott” att betrakta som krossat. Hög tid, om ni frågar mig.
Jag vill se Annie och Anton dra åt tumskruvarna på sina barnrumpor till föräldrar och tvinga dem att sätta ord på de svåra känslorna.