Tillbakalutad Vile imponerar
Kurt Vile är inte rädd att låta musiken ta tid - och det vinner han på, enlight GP:s recensent.
Kurt Vile och Adam Granduciel kommer från Philadelphia. De låter, rör sig och ser ut som varandra. Dessutom är de i princip jämngamla. Men vem av de båda är egentligen bäst?
Efter att tillsammans ha skapat The war on drugs första album 2008 gick de skilda vägar. Adam Granduciel fick vårdnaden om bandnamnet och har sedan dess släppt tre rätt briljanta album som alla parkerat högt upp på världens årsbästalistor. Han har hyllats lite sådär allmänt för sin sköna, atmosfäriskt anlagda mjukrock, jämförts med både Tom Petty och Bruce Springsteen.
KURT VILE Å sin sida har släppt dubbelt så många album, ett par fina ep-skivor och en duettplatta med Courtney Barnett. De har kanske inte mötts av samma superlativ som The war on drugs, men Vile kan ändå visa upp en snygg och stabil rad med album som allihop har den rara egenheten att de växer för varje lyssning (kanske med undantag för den tidigt inspelade och hopplöst aviga God is saying this to you). Om Adam Granduciel ekar lätt av Springsteen kan man förutsätta att Kurt Vile lyssnat en hel del på Lou Reed, Bob Dylan och J Mascis.
HÄR FINNS SÅKLART fler saker att fundera på och dra slutsatser kring, men jag orkar inte jämföra dem längre. Och vill inte. Ju mer jag lyssnar på Kurt Viles nya album Bottle it in, desto gladare blir jag över att The war on drugs faktiskt splittrades. En säregen och aplång låt som Skinny mini (som lätt hade kunnat avsluta ett så eminent album som Lou Reeds The blue mask) hade aldrig sett dagens ljus om de båda vännerna inte gått skilda vägar för tio år sedan.
Den här gången samarbetar Sverigeaktuelle Kurt Vile (som gästar Göteborg på lördag och Stockholm på måndag) med Kim Gordon, Cass McCombs och Warpaints trummis Stella Mozgawa, och oftast med väldigt lyckat resultat.
SINGELN One trick ponies är förtjusande laid back med körer, lite plötsligt visslande och ett piano som kompletterar den (väldigt) repetitiva akustiska gitarr som driver låten framåt. Hela albumet känns för övrigt rätt avslappnat. Vid sidan av Skinny mini, en av plattans skönaste låtar, är ytterligare två sånger runt tio minuter långa, inte för att låtarna kräver det utan för att Kurt Vile är förtjust i att låta saker och ting löpa, som ett outro, över tre-fyra minuter.
Sådant kan lätt skapa frustration och en vilja att gå vidare hos den som lyssnar, men på ungefär samma sätt som John Grant, Bon Iver och Beth Orton lyckas nagla fast vår uppmärksamhet är det svårt att sluta lyssna på Kurt Vile.
När det knastriga titelspåret Bottle it in rullat på i drygt sju minuter och man tänker att nu är det nog dags för Kurt att runda av, då släpper han in en blåsare i låten och kan därmed skjuta på det oundvikliga slutet i ytterligare tre minuter. Det är rätt fascinerande.
Hela albumet känns för övrigt rätt avslappnat