En höjdpunkt i Costellos karriär
Starka texter och vacker music. Jan Andersson tycker att Elvis Costello gjort sitt bästa album på minst 30 år
När jag läste att Elvis Costello drabbats av cancer och att han arbetade på ett nytt, i värsta fall sista, album gick tankarna till David Bowie och Leonard Cohen. Fan också. Inte han med. Men Look now, som albumet heter, är ingen Blackstar eller You want it darker. Det är ingen svartsynt platta med tungt anslag och ena foten i graven. Inget tack och farväl, inget stolt requiem. Tvärt om skulle jag säga.
Till att börja med var Costellos cancer inte fullt så illa som man först befarade. Operationen lyckades och tumören plockades bort. I en färsk intervju med brittiska BBC:s The one show säger sig Elvis Costello rent av må bättre än på länge.
NU VISAR DET sig att även hans nya platta är full av liv. Och inte bara det. Den är fylld av fantastiska låtar, av starka texter och av väldigt vacker musik. Stundtals är detta Elvis Costello när han är som allra bäst. Han som redan 2010 deklarerade att det var slut, att det inte skulle bli några fler skivor, återvänder med höstens hittills skönaste album. Vem kunde ana det?
Men vi tar det jobbigaste först. För det finns en dra- matisk ådra i Elvis Costellos musik som jag borde ha väldigt svårt för. Så även på det här albumet.
När det muntra Sgt Pepper-blåset för en stund tar över hela öppningsspåret Under lime, eller när samma slinga strax därefter återvänder i form av en kort men förödande käck musikalkör, borde jag i vanliga fall stänga öronen och fly till skogs. Men det funkar faktiskt. Kanske för att det inte finns något vanligt eller alldagligt med Elvis Costello och hans musik. Har aldrig gjort.
TROTS ALLA hyllningar och ett närmast globalt erkännande (det är bara Polarprisjuryn som fortsätter att ignorera Elvis Costello och hellre prisar pellejönsar som Peter Gabriel och Sting) är min känsla ändå att 64-årige Declan Patrick MacManus fortfarande är märkligt underskattad. Som artist, sångare, arrangör och musiker, men framförallt som låtskrivare.
HAN BORDE SÅKLART fylla arenor över hela världen och inte uppträda i konserthus och på kulturcenter. En uppfattning som bara stärks ju mer jag lyssnar på Elvis Costellos nya album, där han samarbetat med både Carol King och – framförallt – melodigeniet Burt Bacharach.
Deras Photographs can lie är en finstämd triumf men här finns också den otroligt vackra pianoballaden Stripping paper, där Elvis Costello sjunger om ett havererat äktenskap ur kvinnans synvinkel, och får det att låta som den försvunna länken mellan Deep dark truthful mirror och de finaste stunderna på Costellos förra samarbete med Burt Bacharach, ”duettplattan” Painted from memory.
JAG KAN RÄKNA upp tio titlar till, men varför då? Snart sagt varje låt motiverar utan problem sin plats på det här imponerande, stabila, snygga och ofta känsliga albumet, Elvis Costellos bästa på minst 30 år.
Varje låt motiverar utan problem sin plats på det här imponerande, stabila, snygga och ofta känsliga albumet