Eric Hilmersson
Varlden i allmanbet idrottsvarlden i synnerbr ar fortfarande i alldeles for bog utstrachning mannens terrirorium"
Det kom en undersökning från Novus i dag. I den framgick att ett drygt år efter att metoorörelsen exploderade så tycker 45 procent av männen att män som kränker kvinnor har ändrat sitt beteende. Den siffran är på gränsen till irrelevant. För 28 procent av kvinnorna tycker samma sak och i just det här fallet är det de som står för facit.
OCH 28 PROCENT är för lite. Vi kände ju att det var en revolution som startades. Jag skrev själv, i samband med idrottens upprop #timeout att ”från och med nu kostar det att bryta mot reglerna”. Men gör det verkligen det? I gårdagens Sportnytt berättade Moa Hjelmer om hur tiden varit efter att hon gick ut med sin berättelse om hur hon blev våldtagen på ett landslagsläger. Självklart har hennes mod att berätta betytt massor, och jag vet att friidrottsförbundet, precis som många andra förbund, dragit igång kampanjer, utredningar och utbildningar för att försöka komma tillrätta med problemen.
Det är enbart positivt.
Men mannen som ska ha våldtagit Moa Hjelmer – han är varken polisanmäld eller åtalad. Hjelmer själv kände att hon inte orkade gå igenom en sådan process och valde därför att inte anmäla.
DET BESLUTET BÖR man såklart ha väldigt stor förståelse för och respekt för, men borde ändå inte friidrottsförbundet gjort en egen anmälan? Var det egentligen ett rimligt alternativ att inte anmäla efter att en landslagsaktiv berättat att hon blivit våldtagen av en annan landslagsaktiv – på ett landslagsläger? Det är en svår fråga, jag inser det. För visst ska den drabbade värnas så långt det är möjligt, och kanske hade det aldrig blivit något åtal eftersom Hjelmer var ovillig att medverka i en sådan utredning.
Men ett idrottsförbund, menar jag, har en skyldighet att lämna över ett så allvarligt ärende till polisen. Det går inte att sköta internt. Den misstänkte gärningsmannen får inte komma så lätt undan. Det måste kosta att bryta mot reglerna.
EN ANNAN SOM än så länge lyckats runda rättvisan heter Cristiano Ronaldo. Han använde det han har mest av – pengar – för att tysta den kvinna som säger sig ha blivit våldtagen av superstjärnan. Till slut, efter tio år, insåg kvinnan att hon inte bara sålt sin tystnad till Ronaldo, utan även sitt liv. Tio år av ångest och självmordstankar fick räcka – och alla som läst hennes skakande berättelse i der Spiegel inser att Cristiano Ronaldo borde ställas till svars.
Eller, inte alla tydligen. Juventus gick häromdagen ut och försvarade Ronaldo i en osannolikt smaklös tweet där man förklarar att händelserna för tio år sedan absolut inte påverkar deras syn på ”denne store mästare”.
Glädjande nog reagerade
många mot denna formulering, och Juventus aktie sjönk som en sten de kommande dagarna. Men det är fortfarande många som, av någon outgrundlig anledning, står på Ronaldos sida i det här. Trots att det är så uppenbart vem som är offret. Ronaldo har till och med själv erkänt att kvinnan upprepade gånger sa nej.
Så, ett år efter #metoo och #timeout – var står vi?
Svaret är förmodligen att vi trots allt tagit ett steg framåt. Fler och fler kvinnor vågar stå upp för sina rättigheter, för sin säkerhet.
MEN VÄRLDEN I allmänhet och idrottsvärlden i synnerhet är fortfarande i alldeles för hög utsträckning männens territorium. Och så länge misstänkta våldtäktsmän klarar sig undan rättslig prövning har i alla fall jag svårt att jubla över utvecklingen.